32 000 spänn för en normal?

Zeiss har precis lanserat en ny normal som ska vara helt kompromisslös. Zeiss Otus 55mm 1.4 heter monstret. Zeiss brukar göra normaler som Planar-konstruktioner men valde den här gången en Distagon-design, som normalt bara används för vidvinklar.
Resultatet blev en pjäs på nästan ett kilo som är lika stor som Nikons och Canons 24-70-zoomar. Priset skulle inte heller vara en begränsning, så när Zeiss var klara hade de skapat en glugg för det facila priset av 32 000 kronor. Det är dubbelt så mycket som Nikons nya 58mm 1.4. Och då har Otus, till skillnad från Nikon, inte ens autofokus.

Men bra verkar det bli. Jag testade Otus som hastigast på Fotomässan i Stockholm. Den verkar vara helt fantastiskt bra!
Vad jag förstår är detta det första i en serie fasta objektiv för Nikon och Canon. Det ska bli intressant att se hur långt en Nikon D800E kan nå i konkurrensen med kameror som Leica S2 med dessa objektiv, 32 000 för en normal är dyrt men i jämförelse med de sisådär 225 000 kronor som en S2 kostar med normal är det billigt.

DXOMark har testat det nya objektivet och har bara lovord att komma med. I mätningarna utklassar den alla andra Nikon och Zeiss fasta objektiv som finns. De enda Nikon-objektiv som enligt DXOI Mark kommer i närheten är 85mm 1.8 och 85mm 1.4.

Nu känns det så där igen: Jag vill ha!

 Zeiss 55mm 1.4 at f2.8.

Zeiss 55mm 1.4 at f1.4

Som jämförelse, Sigma 50mm 1.4 at f2.8.

När färg blir en barnlek

Jag formligen älskar Nk Softwares (numera Googles) Color Efex Pro. Det gör att saker som tog en timme i Photoshop kan göras på fem minuter. Det som jag inte ens orkade ge mig på eller har kunskap att göra kan jag nu åstadkomma på en fikarast.
Lika mycket som Silver Efex Pro gör för att underlätta mitt arbete med svartvita bilder gör Color Efex för mitt arbete med färg. Programmet, som egentligen är en plug in till Photoshop eller Lightroom, är ika användbart för speciella effekter som för att bara fixa till ett porträtt eller en reportagebild.
Det fina när man jobbar med Color Efex Pro är att man kan arbeta med färger snarare än att markera en yta och skapa lager, som man vanligen gör i PS. Bilden på lövet nedan har jag till exempel först markerat lövet och sedan kan jag jobba med bara de färgerna utan att behöva kämpa med olika lager. I steg två har jag markerat den svarta asfalten för att tona ner färgmättaden bara där och sedan öka kontrasten utan att lövet påverkas.


Här kommer några lite mer (över)arbetare bilder:

Löv mot asfalt. Här har jag använt Color Efex för att först förstärka färgerna på lövet och tona ner färgerna runt om.

Tunnelbanan i Stockholm. Färgerna förutom gubben och det gröna är nedtonade.

Södermalm. Filtret midnight tar i stort sett bort färgerna på de områden jag väljer.

Bullandö marina. Här har jag mest jobbat med att förstärka färger och öka kontraster.

Lite graffiti.

Midnight. Färgerna runt omkring kvinnan har tonats ner dramatiskt.

Nikon Df, är det Nikon Den fule?

Jag måste säga att jag åkte lite berg o dalbana känslomässigt när Nikon släppte sin kamera. Det första jag tänkte när jag såg den var att "DEN SKA JAG HA". Och ännu snabbare tickade hjärtat när jag såg den i svart. Om en spegelreflex ska se retro så måste det vara så den ska se ut. Tills jag tittade lite närmare. Och närmare.
Från sidorna och från baksidan så ser den ut som vilken D600 som helst? Vad tänkte de där? Och sensorn? Sensorn från D4 är grymt bra men 16,2 megapixlar när det finns så mycket mer i 800 seriens sensorer. Och varför ingen filmfunktion? Jaja, jag förstår att äldre män inte vill ha det.  Men betyder det att ingen annan vill ha det? Och om nu man ska ha D4 sensorn och skryter om det, varför inte AF systemet från den kameran också?

1000 frågor känns det som, och då har jag inte ens nämt prislappen. Men det gör jag nu. Den är precis 10.000 för dyr.
Och objektivet känns löjligt. Jag sågar det mesta, men en sak har de lyckats med.

Det är en en grymt snygg kamera FRAMIFRÅN. Och i svart får jag verkligen ha begär. Men bara över utseendet och bara för hur den ser ut framifrån.

Ännu en onödig kamera jag bara vill ha

Nikon har lanserat ännu en av dessa helt onödiga retro-kameror. På papperet är Nikon Df en sämre kamera än den lika dyra D800 och till och med sämre än lillebror D610. Den har inget av D4s stabila uppbyggnad. Annars skulle man kunna tänka sig att retro-kameran Df är en modern F2AS, en elektronisk tank byggd för att motstå krig och jordbävningar.

Det Df har är ett riktigt coolt utseende i en tid när kameror är lika individuella som bilar och manuella kontroller.

Självfallet vill jag ha en!

Två saker lockar mig med denna ”underpresterare”. Det är de manuella kontrollerna och ISO-förmågan. Jag har en Leica M9 och en Fuji X100, som båda kan användas som kameror gjorde förr i tiden. Jag har också en Nikon D600 och en D90. Även om jag använder mina Nikon mer än Leican så gillar jag det manuella sättet att arbeta. Kanske är jag bara gammal och trög, men för mig är det mest naturligt. Det är ett lite annat sätt att förhålla sig till fotografi som gör att jag kommer närmare bilden. Någon skrev lite föraktfullt att Df är en kamera för fotografer som bryr sig mer om processen att ta bilden än om slutresultatet. Som om det skulle gå att skilja åt. HUR jag tar bilden påverkar i allra högsta grad resultatet.

Och så har vi det där med pixlar och ISO. Df har samma sensor som sitter i toppmodellen D4 på 16 megapixlar. Om alternativet är en D800 med 36 mgapixlar för samma pengar, varför då välja en med 16? Tja, helt ärligt, hade jag fått bestämma hade det suttit den eller en 24 megapixel-sensor i Df. Men nu är det inte så. Och det finns en fördel med detta. D4 kan liksom Df pressas till otroliga 200 000 iso när D800 klarar 25000. Den här kan fotografera var som helst utan blixt. Det tilltalar mig faktiskt mer än de sista pixlarna.

Jag vill ha en!

Nikons nya retrokamera Df.

Ps

Just megapixlar är den mest förvirrande av alla fotodebatter. De fotografer jag lyssnar mest till har alla olika åsikter om vad som gäller. Min bloggarkompis Jalle köpte en D800E för att klämma ut det allra sista ut kameran. Min kollega Joey på Dagens Industri ville byta tillbaka från D800 till D4 eftersom den förra hade för hög upplösning.

Själv älskar jag upplösningen med min D600, men får också fantastiska resultat med mn Leica M9 på 18 megapixel och min Fuji som bara har 12.

Slutatsen är nog att för mina behov räcker 16 rätt långt.

Fishermans Wharf i San Franciscio. Leica M9 med 

18 megapixlar. Det räcker en bit.

Vad är segast, jag eller Sonys autofokus?

Jag lovade att återkomma en gång i tiden, angående jag tyckte om Sony RX1. Jag lånade en och tyckte den var bra men det var inget superduper särskilt med den. Det såg fantastiskt ut men jag hakade upp mig på priset och lade med det i värderingen. Så klart. För 30.000 svenska kronor vill jag bli imponerad. Men jag lämnande tillbaka den och fick 2 månader senare ett samtal om jag ville köpa den. Bra pris så jag klev på. En grym backupkamera finns det alltid plats för. Jag hade visserligen en X100 men det kändes som det var kul att få byta. Sagt och gjort. Jag sålde min Fuji, som jag var nöjd med, och köpte Sonyn. Jag föll pladask. Den var fantastisk när ljuset började falla. Jag fick en otrolig 3D känsla i mina bilder som jag aldrig får med Nikon utan som jag fick med min Leica M9. Helt plötsligt fick jag tillbaka den där känslan som bara en Leicaägare känner igen. Kameran var inget instrument utan något annat. Något med själ. Jag hade preciiiis tackat mig själv för att jag hade köpt den när Sony RX1r släpptes och tidningar, bloggare och SteveHuff skrev att den nya var en D800E killer och slog mellanformatare på fingrarna. Vulgärmaterialisten slog till igen, jag orkade inte stå emot utan sålde RX1:an och införskaffade under vansinniga följder en RX1r, jag berättar mer lite senare om mitt inköp. Jag är böjd att hålla med. Det kan vara den kamera som gjort mest intryck på mig någonsin. Bildmässigt. Leica M9 ÄR fortfarande en en kamera som levererar fantastiska bilder. Men den kräver sin handhavare. Sony bara lämnar bättre och bättre bilder hela tiden. Och är otroligt liten.

Men det finns såklart lite att gnälla på. Sony är monsterbäst på vissa saker. Kombinationen med sensorn, deras egna, och Zeissoptiken är oklanderligt men tyvärr så är mjukvaran hafsigt gjord. Autofokusen så seg så det finns kontinenter som rör sig snabbare än skärpan. Och det värsta. Köper man kameran för 27.000 kronor åker man ÄNDÅ på att köpa laddare, mer batterier och sökare. Läs 5.000 kronor till. Man får en USB sladd att ladda med som tar en halv dag på sig och batteriet klarar typ 150 bilder om man inte är i Sverige och det är lite kallare. Då får man typ hälften.

Men som sagt, superbra optiskt och här är en bild med närgränsen 20 cm och största bländaren. Datumet ligger några millimeter under och förstoringsglaset över så det kom direkt i oskärpa. 

Det kommer mera, snart. Och den här gången lovar jag det. :)

Om att ta hand om kunderna - och att inte

Jag noterar att Nikon lanserat en uppföljare till D600. Uppenbarligen kommer D610 som ett direkt svar på problemen med damm och olja på sensorn. Rätt många D600 har problem med att slutaren släpper ifrån sig damm eller små partiklar.
Det här gäller inte alla exemplar. Min D600 är varken mer eller mindre dammig än alla mina andra digitalkameror. Det vill säga jag får fläckar på bilderna, men det har jag också på min D90 och min Leica M9. Men problemet är riktigt. Annars hade Nikon knappast ersatt D600 efter bara ett år.
Frågan är nu hur man behandlar sina gamla kunder. Har vi fått ett erbjudande att byta till den nya slutaren? Eller har Nikon kanske erbjudit ett generöst inbytespris vid uppgradering?
Nej och nej!
Nikon kan lära en del av Leica, ett betydligt mindre företag med mycket mindre finansiella muskler. När det lanserade sin första digitalkamera, M8, blev det mesta fel. Slutaren fungerade inte som den skulle och bristen på lågpassfilter gav en massa moire-effekter.
Vad gjorde Leica? Jo de erkände, erbjöd uppgradering av M8 till det som skulle bli M8.2 och de GAV två IT-filter värda ett par tusen kronor till alla sina kunder.
Så skapas en lojal bas av användare. Nikon har råd med något liknande.

Dammig!

Retro i fullformat från Nikon

Nikon har en ny retrokamera på gång. Men när Olympus, Fuji mfl laborerar med Micro 4/3 eller APS-C tänker Nikon slå till med en fullformatare. Nikon ger inte många detaljer men tydligen ska vi vänta oss en kamera med bildkvalitet som en D4 eller D600 och design som en Nikon FM eller Nikon F3. Fast med autofokus. Pris, mer som en D800 än en D4 vad jag förstår.
Behövs den? Absolut inte! Vill jag ha en? Definitivt!

Hämtad från Nikons hemlighetsfulla reklam för den kommande retrokameran Nikon DF.

Men så ska det ju inte vara... (del 1)

Det är jobbigt med principer. Speciellt när verkligheten inte alls hänger med. Jag är till exempel helt övertygad om att zoomar inte är lika bra som fasta objektiv. De är inte lika skarpa och att hela tiden ändra brännvidd stör det konstnärliga skapandet.
En annan väl etablerad sanning är att street fotar man med en mätsökarkamera och 35mm eller 50mm. Så är det bara och har alltid varit sedan Henri Cartier Bresson.
Bilderna nedan är alla helt fel. De är zoom (Nikons 16-35mm 4.0 VR). De är spegelreflex (Nikon D600). Och de är trots det helt OK.
Snart säger väl någon  att HCB tog bra bilder för att han var en duktig fotograf, inte för att han hade en Leica...
Merparten av bilderna nedan är tagna på 4.0. Rätt skarpa ändå!

Globen tvärbanan. 16mm 

Slussen. 16mm. Konverterat med Silvr Efex Pro. 

 Slussen. 26mm

 35mm

Bullandö. 35mm

Kan du se skillnaden på film och digitalt?

De verkliga entusiasterna anser fortfarande att bara silver och kemi kan ge riktiga bilder. Jag höll på att kastas ut från en grupp på Flickr för att jag, hemska tanke, använt min Nikon D600 för att digitalisera Hasselblad-neg. Eftersom bilderna tog omvägen via en DSLR var de i puriutanernas ögon inte längre riktiga fotografier.
Ungefär som hifi-entusiasterna anser att riktig musik bara kan avnjuas via rörföstärkare och vinyl-skivor.

Frågan är, ser någon skillnaden. Här kommer en utmaning. Följande är en blandning av bilder som jag tagit med film- och digital. Digital är min Leica M9 eller Nikon D600, film är Hasselblad och Nikon FM.

Digitala bilder är bearbetade med Photoshop och Silver Efex Pro.

Ange i en kommentar vilka du tror är digitala och vilka som är analoga.

1. Stockholm street

2. Aron 

3. Hanna 

4. Simone ute 

5. Simone i badrummet 

6. Stubbe 

7. Gamla Stan

8. Simone porträtt 

9. Söder

10. Slussen

Fota i månsken

Det här är inte några speciella bilder, ända tills man inser att de är tagna i månsken. Sent i augusti men nästan inget ljus, ingen blixt, ingen lampa på däck. Bara månen, Nikon D600 och ISO 25000.
Nikon fortsätter att imponera!

Nikon D600, 25 000 ASA. Sigma 50mm f1.4 

Nikon D600, 25 000 ASA, Nikon 70-200mm 2.8 VRII

Ingen tvekan om att Fuji slår Leica i kompakt-kampen

Samtidigt som Leica lanserar sin nya kompaktkamera X Vario (mini M) kommer Fuji med ännu en innovativ spegellös kamera. Det är en lillebror till den professionella X-Pro1 och M-E. Tekniskt är Leica och Fuji väldigt lika. Båda har en 16 mepapixel APS-C-sensor, och vi vet från deras tidigare kameror att båda är kapabla till enastående bilder.

När det gäller mer eller mindre nödvändiga finesser vinner Fuji, med bland annat vridbar skärm. Fördel Leica dock för att man kan lägga till en elektronisk sökare. Fuji har vare sig inbyggd genomsiktssökare, som i X100 och X-Pro1 eller en som tillbehör.

Men sen har vi då det där med objektivet. Fuji har utbytbara objektiv och förutom den medföljande 16-50mm kan man använda en rad riktigt bra gluggar från Fuji, Ziess och för den delen gamla Leica-objektiv med adapter.

Leica har en långsam fast monterad zoom, som har ljusstyrka 6.4 i telelläget.

Visserligen ska Leica-gluggen vara “äkta Leica-klass”, som någon bloggare uttryckte det. Men Fujis egen optik är också riktigt bra. Kanske kan de inte presetera som en M9/M240 men bilderna från en X-Pro1 kan mäta sig med en Leica X1, och det är på den nivån som X Vario ligger.

Fuji kommer att kosta mindre än hälften av en Leica X Vario kostar, har ungefär samma tekniska data och är ungefär lika stor. Man ska vara väldigt sugen på en röd Leica-logga för att välja något annat än Fujin i det läget.

Här är några exempel på vad en X-Pro1 med samma sensor och samma optik kan prestera. Om inte det räcker återstår bara en Nikon D800 eller Leica M240.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

APS-C på 16 megapixel.
Sony Nex har 24.
2.5 ggr zoom.
De flesta har 3ggr på normalzoomarna.
Ljusstyrka 6.4.
Ingen konkurrent har så svaga prestanda på en normalzoom. Ingen!

Okej, pixlar är inte allt. Men Leica leder inte precis.
Ljusstyrka är inte allt.
Men kom igen! De gav oss Summilux 50mm 1.4, ett av världens bästa normalobjektiv. De gav oss Noctilux, ett mytomspunnet objektiv med ljusstyrka 0.95! De gav oss Leica M9, som är kapabel att ta magiska bilder.
Och nu det här!

Inte undra på att Twitter är översvämmat av besvikna kommentarer.

I stället för att lägga upp en bild på monstret kommer några bilder på hur bra det kan bli. Med en RIKTIG Leica,

Lovande om nya Mini M

Leica har släppt lite mer information på sin Facebook-sida om den kommande "Mini M". Det verkar nu som om ryktena om en superlångsam 6.4-zoom kanske var falska. Det vore i så fall skönt.
Kameran på de nya bilderna är definitivt inte densamma som fanns på bilderna i samband med de tidigare ryktena.

Leica utlovar också en "större sensor än normalt" för en kompaktkamera. Det antyder en sensor större än en APS-C men inte en fullformat. Leica M8 hade en 1.33 sensor, alltså mitt emellan fullformat och APS-C.
Det Leica nu antyder kan vara ett värdigt svar på Fujis nya X100s. Det bästa vore en D-Lux 6 i större format, dvs en smidig kompakt med ljusstark zoom.
Hoppas bara att priset är överkomligt och ingen upprepning av Leicas 56 000-kronors 50mm 2.0.
Vad det är får vi veta den 11juni.

Bildbearbetning så mycket enklare!

Nik Software står bakom en serie mjukvara för Photoshop och Lightroom. Min favorit är Silver Exef Pro som gör att jag kan omvandla mina digitala bilder till riktigt snygga svartvita på tio minuter. Men de har också en svit kallad Color Efex som används både för att bearbeta färgbilder och för en del mer dramatiska effekter. Rätt använt kan Color Efex spara åtskillig arbete där man annars måste jobba med lager på lager för att bearbeta valda delar av en bild i Photoshop.

Google har nyligen köpt Nik Software och sänkt priserna drastiskt. 150 dollar för hela sviten med alla mjukvaror. Det är omkring en tusenlapp och ger förutom Silver och Color bland annat deras sharpener och ett par andra program jag inte ens testat ännu. Men bara Silver Efex kostade förr 150 dollar, så hela sviten för den pengar är rena stölden.

Här är några exempel på vad man kan göra med de olika programmen. Allt går att göra i Photoshop, men det skulle ta myyyycket längre tid än jag nu ägnade åt dessa bilder. Många gånger räcker det här med fem minuter:

Kyrka i Boston, Massachusetts. Leica M9, silver efex pro.

Parkbänk i Enskede Gård, Silver Efex Pro

Peking, Leica M9, Silver Efex Pro.

Stockholm, Leica M9. Color Efex Pro. Bearbetat för att förstärka färgerna.

Södermalm. Leica M9. Color Efex Pro. Förstärkt färgerna i mitten. Tonat ner bakgrunden.

Södermalm. Leica M9. Bakgrund konverterad till svartvitt.

Bensinstation i Massachusetts. Färger förstärkt med Color Efex.

Mer bilder och jämförelser för den som är nyfiken finns här:

Här

här

och här

Men snälla Leica, hur tänkte ni nu?

Om man ska tro de senaste ryktena blir den nya Leica "Mini M" en riktigt tråkig kamera, Sajten leicarumors.com har en bild på vad som ska vara den kommande kompaktkameran från Leica.
APS-C sensor och fast monterad zoom är i sig en bra tanke. Men sen blir det inte lika kul. Zoomomfång motsvarande 28-70mm och ljusstyrka 3.5-6.4.
Ni läste rätt: 6.4!
Gluggen får vara hur mycket ASPH den vill för mig. 6.4 på 70mm känns som en billig kompakt från 2002 och är inte värdigt en Leica. Skärpedjup från här till evigheten gör den helt ointressant för porträttfoto.
Troligen får den en prislapp på en bra bit över 20 000 kronor och för de pengarna skulle jag vilja något lite mer spännande.
Fuji kommer med den ena mer spännande kameran efter den andra, och Sony har lanserat världens första kompaktkamera med fullformatssensor (dessutom med en riktigt vass glugg). Då kan Leica inte hålla på så här.
Låt oss nu hoppas att ryktena är felaktiga.

Detta påstås vara Leicas nya kamera. Ingen killer direkt.

Ny superkompakt från Leica

Vad är den nya Leica Mini M?
Leica kommer att annonsera en ny kamera, Mini M, den 11 juni. På Leicas blogg får vi veta att det kommer en ny kamera men inte mycket mer. Den enda bild som finns är en mystsk svart låda som ska innehålla den nya kameran.

Spekulationerna är redan igång om en ny spännande komapaktkamera, liknande Fuji X100, eller en bantad version av den nya Leica M. Det skulle i så fall kunna vara en kamera som liknar Fujis X-E1, som enbart har elektronisk sökare. Att skippa den fina men komplexa mätsökaren skulle onekligen spara pris.

Frågan i så fall är om Leica använder sin nya 24 megapixel fullformats sensor eller kör budgetspåret och väljer en mindre APS-C sensor för att få en kamera som i pris kan konkurrera med Fuji.

Här är en länk till Leicas blogg.

Varför finns denna glugg?

Nikon lanserade i dag ett snabb kort porträttobjektiv för sin lilla 1-kamera. Brännvidden 32 mm motsvarar en 85a på en fullformatskamera och ljusstyrkan 1.2 ska ge kort skärpedjup.

Ljusstyrka 1.2 kan låta imponerande, men faktum är att den lilla sensorn trots det ger ett rätt långt skärpedjup. På 3 meter motsvarar det bländare 3.4 på en fullformatare.

Jag fattar ärligt talat inte vem som ska köpa den. Det hela påminner lite om Pentax lilla  kamera för 110-kassetter som lanserades på 80-talet. En avancerad kamera för ett underlägset format.
Nikon 1 har en sensor som inte är mycket större än vad som sitter i en kompakt partykamera. Den kommer aldrig att kunna mäta sig med en riktig spegelreflex, eller ens en kamera med APS-C- eller Micro 4/3-sensor.

Jag är till och med tveksam till Micro 4/3, ett format jag från började gillade. Det finns så många riktigt bra och kompakta kameror med en större APS-sensor. Att välja en mindre sensor känns meningslöst. Att gå ner till Nikons lilla futtiga 1-sensor känns helt fel.

Speciellt när systemet har en ganska häftig prislapp. Nikons nya 32:a kommer att kosta strax över 8000 kronor. Med en kamera och en normalzoom hamnar prislappen på över 11 000. De pengarna räcker till en Nikon D3200 spegelreflex med 18-55 och antingen en 50mm 1.4G eller en 85mm 1.8G.
Den som är seriös om att ta bra bilder kan också använda samma belopp och via Blocket köpa en begagnad Nikon D700 med en Samyang 85mm 1.4.

Den som vill ha ett mindre format kan köpa till exempel en Sony Nex med flera objektiv eller en Fuji X100. Båda har APS-C-sensor och mycket bättre bildkvalitet.

Varför, Nikon?

Leica får passa sig

 

Zeiss har precis släppt sina första objektiv för Fuji X och Sony Nex. Det är en 12mm 2.8 och en 32 mm 1.8. I fullformat motsvarar det en 18mm vidvinkel och ett normalobjektiv. Båda har autofokus, till skillnad från Zeiss Nikon- och Canon-objektiv. Förhoppningen är att 32an kan mäta sig med Zeiss klassiska och superskarpa Planar 50a.

Senare  i år kommer Zeiss också att släppa en 50mm 2.0 makro. Med en brännvidd som motsvarar 75mm kan den också funka som porträttele.

Fuji har redan en serie riktigt bra gluggar för sin X-Pro1. Med komplement från Zeiss blir kameran ännu mer spännande. Fuji har dessutom avslöjat att man kommer att göra en 56mm 1.2, vilket motsvarar ungefär en 85a på en fullformats kamera.

Jag hör fortfarande en del klagomål på Fujis X-Pro1. Fotografer berättar att den ibland helt slutar att fungera, vilket inte är acceptabelt för en proffskamera.

Löser man bara det har Fuji, med lite hjälp från Zeiss, en fantastisk liten spegellös kamera. Allt som Leica har + autofokus och exponeringsautomatik från 2000-talet. Det till ett pris som är en bråkdel av Leicas.

Leica får passa sig.

 

Det är egentligen bara namnet som avskräcker med Zeiss nya gluggar för Fuji och Sony. Vem kom på att kalla serien Touit?

Fuji X100S i verkliga livet

Fotografi handlar som bekant om bilder, inte om pixlar och MTF-kurvor, så efter en del kikande på 100 procents beskärningar från Fuji X100S, Leica M9 och Nikon D600 är det nu dags att ta med den nya Fuji X100S i verkliga livet.

Är den nya 16 megapixel sensorn så bra som alla säger? Har Fuji fått ordning på den långsamma autofokusen? Har man löst alla andra små problem.

Kort och gått, är detta en kamera som proffsen kan ha i väskan i stället för sin Canon eller Nikon?

Det enkla svaret är ja. Men inte helt utan reservationer. Självklart har den sina begränsningar med ett fast objektiv (23mm, eller motsvarande en 35a), bländare 2.0 etc. Men det finns andra saker som gör att man ibland hellre har en spegelreflex med sig.

Autofokusen är mycket snabbare och mer precis än föregångaren, men fortfarande kan den inte mäta sig med en DSLR. För en reportagefotograf fungerar den  95 procent av gångerna. Jag hade med mig kameran en eftermiddag på Söder och kom hem med lite för många oskarpa bilder från situationer där jag vet att min D600 inte hade svikit mig. Om du behöver 100 procent, ta med din Nikon eller Canon.

För det mesta hittar X100S fokus snabbt och exakt...

 ...men inte alltid.

Tyvärr har Fuji en del hyss för sig. Jag hör fotograferna hos oss på Dagens Industri klaga över att storebror X-Pro1 plötsligt slutat fungera, min låne-X100S låste sig oförklarligt och kom igång först efter att jag tagit ut batterier. Ingen proffskamera ska behöva bootas om. Förhoppningsvis är detta en enkel bugg som kan fixas med nästa version av mjukvaran.

Ett annat problem jag hade var med batterilivslängden. För att få ut full prestanda måste man stänga av strömsparfunktionerna, och då dräneras batteriet ganska snabbt.

På plussidan finns sensorn, som är lika bra som den som sitter i X-Pro1. Objektivet är detsamma som i föregångaren, X100, och därmed superskarpt. Bokehn är i mina ögon bättre än Leica Summicron ASPH 35mm.

Bokehn på Fujis 23mm (motsvarande 35mm på FF) är i mina ögon bättre än på Leicas superskarpa men lite kliniska Summicron 35mm 2.0 ASPH.

Kameran presterar bilder som håller för i stort sett alla utom de mest krävande uppdragen. Kanske räcker den inte för en 2 meters förstoring, men för tidningsbruk är det papperet och inte sensorn som är begränsningen.

Redan X100 var oväntat bra för att vara så kompakt, och för att bara ha en APS-C sensor. Den nya sensorns med Fujis eget färgmönster är ännu bättre och ännu skarpare. Bättre än så här blir det inte (just nu) med en liten sensor.

När det gäller höga ISO är detta en högpresterare. En del har jämfört den med Nikon D600 och D800.

Och så är det naturligtvis själva kameran. Utseendet och känslan är kvar från X100. Tack för det. Det här är det närmaste Leica M-känsla man kan komma under 50 000 kronor.

Kan man leva med lite långsammare AF och att kameran är liiite mindre pålitlig räcker Fuji X100S mer än väl för de flesta omständigheter.

American Apparel på Söder i Stockholm.     

 Porträtt i färg...

I tidigare inlägg har jag jämfört med Leica M9. Orättvist, tycker en del fotografer på Flickr. De menar att jag jämför äpplen och päron.

Det verkar som om kritikerna antingen är Fuji-ägare som ogillar att någon kamera kan vara bättre, eller Leica-ägare som oroar sig att deras 55 000 kronor var bortkastade.

I verkligheten gör vi den typen av orättvisa jämförelser hela tiden. Bara i en perfekt värld köper vi en M9 för ”Leica magin”, en Fuji X100S för att alltid bära med oss och ett par fullformats Nikon och Canon baraföratt. De flesta prioriterar och ett inte helt ovanligt val är en Leica M9 eller en Fuji.

För proffset är frågan ska jag ta med en liten lätt kamera eller släpa på hela väskan. Då handlar det om äpplen och päron, men sådan är verkligheten.