Fotografi handlar som bekant om bilder, inte om pixlar och MTF-kurvor, så
efter en del kikande på 100 procents beskärningar från Fuji X100S, Leica M9 och Nikon D600 är det nu dags att ta med den
nya Fuji X100S i verkliga livet.
Är den nya 16 megapixel sensorn så bra som alla säger? Har Fuji
fått ordning på den långsamma autofokusen? Har man löst alla andra små problem.
Kort och gått, är detta en kamera som proffsen kan ha i
väskan i stället för sin Canon eller Nikon?
Det enkla svaret är ja. Men inte helt utan reservationer. Självklart
har den sina begränsningar med ett fast objektiv (23mm, eller motsvarande en 35a), bländare 2.0 etc. Men det finns
andra saker som gör att man ibland hellre har en spegelreflex med sig.
Autofokusen är mycket snabbare och mer precis än föregångaren,
men fortfarande kan den inte mäta sig med en DSLR. För en reportagefotograf
fungerar den 95 procent av gångerna. Jag
hade med mig kameran en eftermiddag på Söder och kom hem med lite för många
oskarpa bilder från situationer där jag vet att min D600 inte hade svikit mig. Om
du behöver 100 procent, ta med din Nikon eller Canon.
För det mesta hittar X100S fokus snabbt och exakt...
...men inte alltid.
Tyvärr har Fuji en del hyss för sig. Jag hör fotograferna hos oss på
Dagens Industri klaga över att storebror X-Pro1 plötsligt
slutat fungera, min låne-X100S låste sig oförklarligt och kom igång först efter
att jag tagit ut batterier. Ingen proffskamera ska behöva bootas om.
Förhoppningsvis är detta en enkel bugg som kan fixas med nästa version av
mjukvaran.
Ett annat problem jag hade var med batterilivslängden. För
att få ut full prestanda måste man stänga av strömsparfunktionerna, och då
dräneras batteriet ganska snabbt.
På plussidan finns sensorn, som är lika bra som den
som sitter i X-Pro1. Objektivet är detsamma som i föregångaren, X100, och
därmed superskarpt. Bokehn är i mina ögon bättre än Leica Summicron ASPH 35mm.
Bokehn på Fujis 23mm (motsvarande 35mm på FF) är i mina ögon bättre än på Leicas superskarpa men lite kliniska Summicron 35mm 2.0 ASPH.
Kameran presterar bilder som håller för i stort sett alla
utom de mest krävande uppdragen. Kanske räcker den inte för en 2 meters
förstoring, men för tidningsbruk är det papperet och inte sensorn som är begränsningen.
Redan X100 var oväntat bra för att vara så kompakt, och för
att bara ha en APS-C sensor. Den nya sensorns med Fujis eget färgmönster är
ännu bättre och ännu skarpare. Bättre än så här blir det inte (just nu) med en
liten sensor.
När det gäller höga ISO är detta en högpresterare. En del
har jämfört den med Nikon D600 och D800.
Och så är det naturligtvis själva kameran. Utseendet och
känslan är kvar från X100. Tack för det. Det här är det närmaste Leica M-känsla
man kan komma under 50 000 kronor.
Kan man leva med lite långsammare AF och att kameran är
liiite mindre pålitlig räcker Fuji X100S mer än väl för de flesta
omständigheter.
American Apparel på Söder i Stockholm.
Porträtt i färg...
I tidigare inlägg har jag jämfört med Leica M9. Orättvist, tycker en del fotografer på Flickr. De menar att jag jämför äpplen och päron.
Det verkar som om kritikerna antingen är Fuji-ägare som ogillar att någon kamera kan vara bättre, eller Leica-ägare som oroar sig att deras 55 000 kronor var bortkastade.
I verkligheten gör vi den typen av orättvisa jämförelser hela tiden. Bara i en perfekt värld köper vi en M9 för ”Leica magin”, en Fuji X100S för att alltid bära med oss och ett par fullformats Nikon och Canon baraföratt. De flesta prioriterar och ett inte helt ovanligt val är en Leica M9 eller en Fuji.
För proffset är frågan ska jag ta med en liten lätt kamera eller släpa på hela väskan. Då handlar det om äpplen och päron, men sådan är verkligheten.
