32 000 spänn för en normal?

Zeiss har precis lanserat en ny normal som ska vara helt kompromisslös. Zeiss Otus 55mm 1.4 heter monstret. Zeiss brukar göra normaler som Planar-konstruktioner men valde den här gången en Distagon-design, som normalt bara används för vidvinklar.
Resultatet blev en pjäs på nästan ett kilo som är lika stor som Nikons och Canons 24-70-zoomar. Priset skulle inte heller vara en begränsning, så när Zeiss var klara hade de skapat en glugg för det facila priset av 32 000 kronor. Det är dubbelt så mycket som Nikons nya 58mm 1.4. Och då har Otus, till skillnad från Nikon, inte ens autofokus.

Men bra verkar det bli. Jag testade Otus som hastigast på Fotomässan i Stockholm. Den verkar vara helt fantastiskt bra!
Vad jag förstår är detta det första i en serie fasta objektiv för Nikon och Canon. Det ska bli intressant att se hur långt en Nikon D800E kan nå i konkurrensen med kameror som Leica S2 med dessa objektiv, 32 000 för en normal är dyrt men i jämförelse med de sisådär 225 000 kronor som en S2 kostar med normal är det billigt.

DXOMark har testat det nya objektivet och har bara lovord att komma med. I mätningarna utklassar den alla andra Nikon och Zeiss fasta objektiv som finns. De enda Nikon-objektiv som enligt DXOI Mark kommer i närheten är 85mm 1.8 och 85mm 1.4.

Nu känns det så där igen: Jag vill ha!

 Zeiss 55mm 1.4 at f2.8.

Zeiss 55mm 1.4 at f1.4

Som jämförelse, Sigma 50mm 1.4 at f2.8.

När färg blir en barnlek

Jag formligen älskar Nk Softwares (numera Googles) Color Efex Pro. Det gör att saker som tog en timme i Photoshop kan göras på fem minuter. Det som jag inte ens orkade ge mig på eller har kunskap att göra kan jag nu åstadkomma på en fikarast.
Lika mycket som Silver Efex Pro gör för att underlätta mitt arbete med svartvita bilder gör Color Efex för mitt arbete med färg. Programmet, som egentligen är en plug in till Photoshop eller Lightroom, är ika användbart för speciella effekter som för att bara fixa till ett porträtt eller en reportagebild.
Det fina när man jobbar med Color Efex Pro är att man kan arbeta med färger snarare än att markera en yta och skapa lager, som man vanligen gör i PS. Bilden på lövet nedan har jag till exempel först markerat lövet och sedan kan jag jobba med bara de färgerna utan att behöva kämpa med olika lager. I steg två har jag markerat den svarta asfalten för att tona ner färgmättaden bara där och sedan öka kontrasten utan att lövet påverkas.


Här kommer några lite mer (över)arbetare bilder:

Löv mot asfalt. Här har jag använt Color Efex för att först förstärka färgerna på lövet och tona ner färgerna runt om.

Tunnelbanan i Stockholm. Färgerna förutom gubben och det gröna är nedtonade.

Södermalm. Filtret midnight tar i stort sett bort färgerna på de områden jag väljer.

Bullandö marina. Här har jag mest jobbat med att förstärka färger och öka kontraster.

Lite graffiti.

Midnight. Färgerna runt omkring kvinnan har tonats ner dramatiskt.

Nikon Df, är det Nikon Den fule?

Jag måste säga att jag åkte lite berg o dalbana känslomässigt när Nikon släppte sin kamera. Det första jag tänkte när jag såg den var att "DEN SKA JAG HA". Och ännu snabbare tickade hjärtat när jag såg den i svart. Om en spegelreflex ska se retro så måste det vara så den ska se ut. Tills jag tittade lite närmare. Och närmare.
Från sidorna och från baksidan så ser den ut som vilken D600 som helst? Vad tänkte de där? Och sensorn? Sensorn från D4 är grymt bra men 16,2 megapixlar när det finns så mycket mer i 800 seriens sensorer. Och varför ingen filmfunktion? Jaja, jag förstår att äldre män inte vill ha det.  Men betyder det att ingen annan vill ha det? Och om nu man ska ha D4 sensorn och skryter om det, varför inte AF systemet från den kameran också?

1000 frågor känns det som, och då har jag inte ens nämt prislappen. Men det gör jag nu. Den är precis 10.000 för dyr.
Och objektivet känns löjligt. Jag sågar det mesta, men en sak har de lyckats med.

Det är en en grymt snygg kamera FRAMIFRÅN. Och i svart får jag verkligen ha begär. Men bara över utseendet och bara för hur den ser ut framifrån.

Ännu en onödig kamera jag bara vill ha

Nikon har lanserat ännu en av dessa helt onödiga retro-kameror. På papperet är Nikon Df en sämre kamera än den lika dyra D800 och till och med sämre än lillebror D610. Den har inget av D4s stabila uppbyggnad. Annars skulle man kunna tänka sig att retro-kameran Df är en modern F2AS, en elektronisk tank byggd för att motstå krig och jordbävningar.

Det Df har är ett riktigt coolt utseende i en tid när kameror är lika individuella som bilar och manuella kontroller.

Självfallet vill jag ha en!

Två saker lockar mig med denna ”underpresterare”. Det är de manuella kontrollerna och ISO-förmågan. Jag har en Leica M9 och en Fuji X100, som båda kan användas som kameror gjorde förr i tiden. Jag har också en Nikon D600 och en D90. Även om jag använder mina Nikon mer än Leican så gillar jag det manuella sättet att arbeta. Kanske är jag bara gammal och trög, men för mig är det mest naturligt. Det är ett lite annat sätt att förhålla sig till fotografi som gör att jag kommer närmare bilden. Någon skrev lite föraktfullt att Df är en kamera för fotografer som bryr sig mer om processen att ta bilden än om slutresultatet. Som om det skulle gå att skilja åt. HUR jag tar bilden påverkar i allra högsta grad resultatet.

Och så har vi det där med pixlar och ISO. Df har samma sensor som sitter i toppmodellen D4 på 16 megapixlar. Om alternativet är en D800 med 36 mgapixlar för samma pengar, varför då välja en med 16? Tja, helt ärligt, hade jag fått bestämma hade det suttit den eller en 24 megapixel-sensor i Df. Men nu är det inte så. Och det finns en fördel med detta. D4 kan liksom Df pressas till otroliga 200 000 iso när D800 klarar 25000. Den här kan fotografera var som helst utan blixt. Det tilltalar mig faktiskt mer än de sista pixlarna.

Jag vill ha en!

Nikons nya retrokamera Df.

Ps

Just megapixlar är den mest förvirrande av alla fotodebatter. De fotografer jag lyssnar mest till har alla olika åsikter om vad som gäller. Min bloggarkompis Jalle köpte en D800E för att klämma ut det allra sista ut kameran. Min kollega Joey på Dagens Industri ville byta tillbaka från D800 till D4 eftersom den förra hade för hög upplösning.

Själv älskar jag upplösningen med min D600, men får också fantastiska resultat med mn Leica M9 på 18 megapixel och min Fuji som bara har 12.

Slutatsen är nog att för mina behov räcker 16 rätt långt.

Fishermans Wharf i San Franciscio. Leica M9 med 

18 megapixlar. Det räcker en bit.

Vad är segast, jag eller Sonys autofokus?

Jag lovade att återkomma en gång i tiden, angående jag tyckte om Sony RX1. Jag lånade en och tyckte den var bra men det var inget superduper särskilt med den. Det såg fantastiskt ut men jag hakade upp mig på priset och lade med det i värderingen. Så klart. För 30.000 svenska kronor vill jag bli imponerad. Men jag lämnande tillbaka den och fick 2 månader senare ett samtal om jag ville köpa den. Bra pris så jag klev på. En grym backupkamera finns det alltid plats för. Jag hade visserligen en X100 men det kändes som det var kul att få byta. Sagt och gjort. Jag sålde min Fuji, som jag var nöjd med, och köpte Sonyn. Jag föll pladask. Den var fantastisk när ljuset började falla. Jag fick en otrolig 3D känsla i mina bilder som jag aldrig får med Nikon utan som jag fick med min Leica M9. Helt plötsligt fick jag tillbaka den där känslan som bara en Leicaägare känner igen. Kameran var inget instrument utan något annat. Något med själ. Jag hade preciiiis tackat mig själv för att jag hade köpt den när Sony RX1r släpptes och tidningar, bloggare och SteveHuff skrev att den nya var en D800E killer och slog mellanformatare på fingrarna. Vulgärmaterialisten slog till igen, jag orkade inte stå emot utan sålde RX1:an och införskaffade under vansinniga följder en RX1r, jag berättar mer lite senare om mitt inköp. Jag är böjd att hålla med. Det kan vara den kamera som gjort mest intryck på mig någonsin. Bildmässigt. Leica M9 ÄR fortfarande en en kamera som levererar fantastiska bilder. Men den kräver sin handhavare. Sony bara lämnar bättre och bättre bilder hela tiden. Och är otroligt liten.

Men det finns såklart lite att gnälla på. Sony är monsterbäst på vissa saker. Kombinationen med sensorn, deras egna, och Zeissoptiken är oklanderligt men tyvärr så är mjukvaran hafsigt gjord. Autofokusen så seg så det finns kontinenter som rör sig snabbare än skärpan. Och det värsta. Köper man kameran för 27.000 kronor åker man ÄNDÅ på att köpa laddare, mer batterier och sökare. Läs 5.000 kronor till. Man får en USB sladd att ladda med som tar en halv dag på sig och batteriet klarar typ 150 bilder om man inte är i Sverige och det är lite kallare. Då får man typ hälften.

Men som sagt, superbra optiskt och här är en bild med närgränsen 20 cm och största bländaren. Datumet ligger några millimeter under och förstoringsglaset över så det kom direkt i oskärpa. 

Det kommer mera, snart. Och den här gången lovar jag det. :)

Om att ta hand om kunderna - och att inte

Jag noterar att Nikon lanserat en uppföljare till D600. Uppenbarligen kommer D610 som ett direkt svar på problemen med damm och olja på sensorn. Rätt många D600 har problem med att slutaren släpper ifrån sig damm eller små partiklar.
Det här gäller inte alla exemplar. Min D600 är varken mer eller mindre dammig än alla mina andra digitalkameror. Det vill säga jag får fläckar på bilderna, men det har jag också på min D90 och min Leica M9. Men problemet är riktigt. Annars hade Nikon knappast ersatt D600 efter bara ett år.
Frågan är nu hur man behandlar sina gamla kunder. Har vi fått ett erbjudande att byta till den nya slutaren? Eller har Nikon kanske erbjudit ett generöst inbytespris vid uppgradering?
Nej och nej!
Nikon kan lära en del av Leica, ett betydligt mindre företag med mycket mindre finansiella muskler. När det lanserade sin första digitalkamera, M8, blev det mesta fel. Slutaren fungerade inte som den skulle och bristen på lågpassfilter gav en massa moire-effekter.
Vad gjorde Leica? Jo de erkände, erbjöd uppgradering av M8 till det som skulle bli M8.2 och de GAV två IT-filter värda ett par tusen kronor till alla sina kunder.
Så skapas en lojal bas av användare. Nikon har råd med något liknande.

Dammig!