Fuji X100s mot Leica M9 (del 1)

Jag har fått låna en Fuji X100s över helgen, och ska testa den mot både min egen Fuji X100 och mot min Leica och Nikon.
De första bilderna blev utanför huset med Fujin och Leican, med en Zeiss Biogon 35mm 2.0. Ingen efterbehandling och det är uppenbart att Fujin med sina färginställningar producerar rikare och starkare färger. Om verkligheten såg ut så är en annan sak..

Kort om de båda kamerorna.
Fuji X100s har en APS-C-sensor på 16 mepagixel och samma 23mm 2.0 som sitter på föregångaren.
Leica M9 har fullformats 18 megapixel sensor.
I teorin ska Leica vinna lätt. Men gör den det?

Mer tankar kommer senare, men här är några bilder.

Fuji X100S

Fuji X100S

 

Fuji X100S

Leica M9

Leica M9

Leica M9

 

Så långt kan man tror att den billigare Fujin (10500 kronor mot Leicans över 50 000 kronor) vinner. Men jag är inte så säker. Här kommer en första antydan. 100 procents förstoringar, först Fuji X100S, sedan Leica M9.

 

 

Steve Huff tittar på Leica M

Det har förekommit ganska mycket debatt på nätet om den nya Leica M verkligen är bättre än föregångaren Leica M9. Det mesta har handlat om att den nya Cmos-sensorn av den typ som sitter i de flesta moderna digitalkameror inte kan vara bättre än den Ccd som sitter i M9.
Och visst har M9 varit en fantastisk kamera. (Jag äger fortfarande en och är inte så lite subjektiv.) Men om man ska tro de första testerna är M ännu bättre. Samma klara färger som M9, men med en kamera som orkar över 400 ASA. 24 i stället för 18 megapixel.
Vad mer kan man önska sig (förurom att slippa en prislapp på nästan 60 000 kronor)?

Bloggaren och Leica-fantasten Steve Huff är en av de första seriösa testarna. Läs hans första tankar om Leica M här.

En lite långsammare dag

En av de stora fördelarna med min Nikon D600 framför min Leica M9 är naturligtvis automatiken. Det är bara att trycka och så blir det en okej bild. I stort sett alltid.
Men en av de stora nackdelarna är också automatiken. Den gör mig slarvig. Att inte behöva bry sig om exponering, fokus, skärpedjup med mera gör att jag inte tänker lika mycket.
Sätt på en zoom och jag tänker inte ens på persopektiven. Zoomar in och ut mot motivet, men glömmer lätt vad som händer i bakgrunden.

Häromdagen var jag på Bullandö Marina med en Leica M9 och en Zeiss 25mm på Nikonen. Zeiss 25an är helt manuell och saknar dessutom elektriska kopplingar till kamerahuset, så exponeringsautomatiken är sisådär i komplicerade ljusförhållanden. I praktiken hade jag alltså två helt manuella kameror med mig (Leicans automatik när ljuset är komplicerat ska vi inte ens tala om. Den suger även i vanliga fall).

Det händer saker när man arbetar helt manuellt. Fasta brännvidder, en 25a på Nikonen och en Zeiss Biogon 35mm 2.0 på Leican. Jag måste tänka. På ljuset och på skärpan. Tekniken gör mig långsammare, men också mer eftertänksam. Jag tar mig tid att mäta ljuset. Jag gär nära för att mäta mot en träbit, mot handen och mot snön.

Det är faktiskt riktigt befriande. Jag skulle nog inte köra den metoden om jag verkligen måste ha med mig en bild hem från ett reportage. Då är jag tacksam för Nikonens automatik. Men nu har jag ingen press på mig. Jag fotar för att det är roligt, för att jag har en timme över. Då gör det inget att bristen på teknik gör mig långsammare.

 

Det kunde ha blivit så bra..

I dag lanserade Nikon sin nya kompaktkamera Coolpix A. En liten kamera som  ryms i en ficka men som har en riktig APS C-sensor. Vad mer kan man önska?
En hel del, skulle jag säga.

Jag har inte hunnit känna på kameran, men när jag kollar på nätet har min initiala entusiasm förbytts i stor tveksamhet. Priset, drygt 10 000 kronor, kan jag leva med. Lite värre är det med objektivet, en 18mm, motsvarande 28a på fullformat, med långsamma 2.8. Jag fotar mycket hellre med min Fuju X100, som har en glugg som motsvarar en 35mm. Och den är 2.0.

Men vad jag verkligen inte förstår är varför Nikon inte gett kameran fler manuella kontroller. Jag saknar Fujins manuella tids och bländarrattar. 10 000 kronor riktar sig till proffs och avamcerade amatörer. Den gruppen brukar uppskatta riktiga kontroller.

Kanske är jag bara gnällig.