115 dagar med D800E Del 2

 155 dagar med D800E

Del 2

Här kommer min första reflexion för eller emot Leica M9. Kameran som ni vet hur mycket jag älskar.

Hur står den sig mot kameravärldens mest älskade och hatade kamera då? Leica M9, outsidern. Det som är konstigt med Leica M9 är att alla som inte har en eller haft en vet verkligen hur dålig den är. Det har de alla läst eller förstått. Det är en särdeles dålig kamera med bara de grundläggande funktionerna. Och till ett överpris som heter duga.  Den har inte ens autofokus.

Men bland de som äger den så är det den totala motsatsen.

Det är i särklass världens bästa kamera. Den har allt som behövs för att fotografera.

Jag skulle vilja jämföra dem med bilar. Jag vet att det låter lite tråkigt men Leican är som en gammal Porsche 911 från -83. Sportbil, vass, törstig och svår att köra.

Nikon D800E är som en ny BMW Coupé. Den är oftast snabbare, bekvämare, enkel att köra och dra en tredjedel. Alla kan köra den. Porscheföraren svär när det svänger och han råkar trycka på gasen MEN när rätt förare och rätt kurva och rätt gaspådrag sker. Då sker det mirakel som rister genom hela kroppen. Det märker aldrig BMW föraren. Lite så är det med kamerorna. Bilderna blir oklanderliga med Nikon kameran. Megaskarpa, stora och perfekta. Men det är med Leica de magiska bilderna kommer. Visserligen allt för sällan men när de kommer hoppar hjärtan lite.

Så vilken kamera är bäst? Fråga Porscheföraren eller BMWföraren, det är vad du vill ha och vad du vill betala. Leican är dyr, framför allt optiken och det är lätt att göra fel med skärpa vid stora öppningar. Och det finns inga processorer som tänker ut kvadruppelsinusalternativ exponeringar eller vad det kan heta. Men man får mekanik och ”körkänsla” som är svårslaget. Och ett utseende som får alla kameraintresserade att le.

Jag kör Nikon idag men så snart jag kan så kör jag Leica på fritiden. Jag har tjuvhållit lite på optik inför det köpet.