Men en av de stora nackdelarna är också automatiken. Den gör mig slarvig. Att inte behöva bry sig om exponering, fokus, skärpedjup med mera gör att jag inte tänker lika mycket.
Sätt på en zoom och jag tänker inte ens på persopektiven. Zoomar in och ut mot motivet, men glömmer lätt vad som händer i bakgrunden.
Häromdagen var jag på Bullandö Marina med en Leica M9 och en Zeiss 25mm på Nikonen. Zeiss 25an är helt manuell och saknar dessutom elektriska kopplingar till kamerahuset, så exponeringsautomatiken är sisådär i komplicerade ljusförhållanden. I praktiken hade jag alltså två helt manuella kameror med mig (Leicans automatik när ljuset är komplicerat ska vi inte ens tala om. Den suger även i vanliga fall).
Det händer saker när man arbetar helt manuellt. Fasta brännvidder, en 25a på Nikonen och en Zeiss Biogon 35mm 2.0 på Leican. Jag måste tänka. På ljuset och på skärpan. Tekniken gör mig långsammare, men också mer eftertänksam. Jag tar mig tid att mäta ljuset. Jag gär nära för att mäta mot en träbit, mot handen och mot snön.
Det är faktiskt riktigt befriande. Jag skulle nog inte köra den metoden om jag verkligen måste ha med mig en bild hem från ett reportage. Då är jag tacksam för Nikonens automatik. Men nu har jag ingen press på mig. Jag fotar för att det är roligt, för att jag har en timme över. Då gör det inget att bristen på teknik gör mig långsammare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar