Om det omöjliga att mäta hur bra objektiv är

Vem har inte försökt bedöma ett objektiv efter diverse tabeller och MTF-kurvor? Jag har definitivt gjort det misstaget och kan bara konstatera att det har mycket lite med hur bra eller ens hur skarpt ett objektiv upplevs.
Låt mig ta min favoritnormal, Zeiss C Sonnar 50mm 1.5 som exempel. Den lär vara rätt soft, speciellt på full glugg. Ändå har jag svårt att skilja den från Leicas erkänt skarpa Summilux 50a.
Vad gäller bokeh är den om möjligt ett strå vassare än Leican. Fast för mindre än en tredjedel av priset.

 Zeiss C Sonnar 50mm 1.5 och Leica M8.2

Zeiss C Sonnar 50mm och Leica M9.

Ett annat objektiv som också imponerat på mig med som är lite si och så med MTF-kurvorna är Sigmas 50mm 1.4 för Nikon och Canon. Det bara blir bra, utan att jag kan förklara exakt varför jag gillar bilderna.

Sigma 50mm 1.4 och Nikon D600.

Så till Nikons lilla vidvinkelzoom 18-35 3,5-4,5. ASPH och ED och generellt sett bra recensioner (för ett lågt pris) har jag svårt att bli riktigt förälskad. Som reportageglugg och om bilderna ska tryckas på DIs rosa blaskiga papper spelar det väl ingen roll. Men en landskapsglugg är det inte.

Nikon 18-35mm 3.5-4.5 och Nikon D600.

En del av förklaringen är säkert kontrast, som är något annat än skärpa. En viktigare förklaring är sannolikt att skärpa är överskattat. Ansel Adams tog fantatsiskt skarpa bilder med en Hasselbladade på 40-talet. Då fanns vare sig ASPH, ED elller super-duper-multi-schmulti coating.
Viktigare är nog kombinationen skärpa, kontrast och bokeh. Och då är det på tok för komplext för att kunna mätas.

Men det syns på bilderna.