Snygg!!

Nu är det bara hoppas att den levererar också. Jag önskar att min koreanska var bättre, då hade jag kunnat berätta mer men nu får ni njuta av hur den ser ut i stället.

Giganternas kamp - Nikon D800 mot Leica M9

Efter en dryg vecka med Nikons nya superkamera D800 måste jag konstatera att jag är imponerad men inte förälskad. Kanske är det för att jag är bortskämd med min Leica M9, men D800 känns inte helt rätt.

Skönheten och odjuret!

Låt mig börja med att förklara varför jag tycker att Nikon skapat en fantastisk ny kamera med sin D800. 36 miljoner pixlar. Bara det är en anledning att vara imponerad. Nu är pixlar inte allt, inte ens i närheten av det viktigaste när man väljer kamera. Det är imponerande att se exempel på hur fotografer förstorat en bråkdel av bilderna från en D800 och den är fortfarande superskarp. Men hur ofta gör man det i verkliga livet?

Jag har gjort perfekta 40x50 förstoringar från min gamla Leica M8, och den hade 10 megapixlar. Men 36 skapar en hel del frihet att beskära och fortfarande få superbt resultat. Det kunde jag aldrig med min M8.

Betydligt viktigare än megapixlarna var för mig ljuskänsligheten. Leica M8 var usel på allt över 400 asa, M9 är en klar förbättring men den är inte i närheten av D800 som faktisk fungerar bra över 6400 asa och helt ok även över 12800. DET är riktigt användbart.

Det finns gott om argument för att välja en D800 i stället för en M9. Bilderna är fantastiska och de nya Nikkor-objektiven är, om inte Leica-klass, så bra nära. Och vill man komma riktigt nära Leica finns alltid Carl Zeiss (även om de inte är autofocus, men det gör inte så mycket tack vare den superba mattskivan.)

För att inte tala om automatiken. D800 är en modern kamera, med modern autofokus och modern ljusmätning. M9 har sina rötter i M3 från mitten av 50-talet och Leica brydde sig aldrig om att bygga in en ljusmätare i M9 som är dramatiskt bättre än en kamera från mitten av 80-talet.

Här kommer lite pixel-räknande:

Nikon D800, Nikkor 85mm 1.4

Leica M9, Summarit 90mm

Det sägs att när en fotograf lyckas med en modern spegelreflex är det 80 procent tack vare kameran, men när han eller hon lyckas med en Leica är till 80 procent tack vare fotografen. Det stämmer nog inte att en D800 per automatik tar bra bilder. Bra bilder tar bra fotografer. Men man misslyckas sällan. Det finns miljoner saker som kan bli fel med en M9. Skärpan, exponeringen eller vitbalansen. Inget blir bra utan handpåläggning.

När det blir bra med Leica blir det magiskt bra. Nikon tenderar att vara åt det kalla hållet. Leica, i vart fall med Summarit-objektiven, är mer åt det varma hållet. Det handlar om smak, men jag gillar Leicans sätt att teckna.

Men för mig handlar det framför allt om hur man fotograferar. Jag har vant mig med en M9, så jag vill ha en så liten kamera som möjligt, en som inte kommer mellan mig och det jag fotograferar. (Eftersom jag inte lever av mina bilder kan jag unna mig lyxen att använda en kamera trots att det blir fel då och då. Ett proffs prioriterar sannolikt annorlunda.)

Det är svårt att förklara, men det är en enorm skillnad mellan en mätsökarkamera och en spegelreflex. Med spegelreflexen är jag alltid medveten om att jag tittar genom kameran. Med M9an ser jag vad jag ser utan kameran. En inte oviktig fördel med en M9 är att den är diskret. En D800 syns, med en 85mm 1,4 tar den rejält med plats, den blir uppmärksamman.

Jag kommer ihåg när jag fotograderade ett Tea Party i USA. Alla andra fotografer hade stora kameror med ännu större objektiv. När folk såg dem poserade de. Jag kunde gå rätt in i folkmassan med min M9 och en Elmarit 28 utan att någon brydde sig. För dem var jag en amatör med en kompaktkamera.

Jag lekte en tid med tanken att byta min Leica-utrustning mot en D800 och ett par objektiv. Den idén har jag gett upp. Till sist handlar det om känsla. När jag fick en M9 i handen var det kärlek från första början. D800 har jag aldrig älskat. Det är som skillnaden mellan att gifta sig för kärlek eller ett resonemangsäktenskap. D800 är bättre än M9 i de flesta avseenden, utom känslan.

Fast jag måste medge att 85an dreglar jag fortfarande över. Kanske köper jag en sån till in D90.

Vår Golden retriever, Bentley. Nikon D90, Nikkor 85mm 1.4 på full bländare.

Mer jämförelse mellan D800 och M9 kommer här:

Leica M9, Summarit 90mm.

Nikon D800, 85mm. Återigen är Nikon lite kallare än Leican.

Här kommer avdelningen onödigheter. Förutom en Summarit 35mm 2.5 har jag också en äldre Simmrcron 2.0. Den är inte lika skarp, men har underbar bokeh.

Nikon D800.

Summicron 35mm.

Fuji x100 i verkliga livet

Jag har nu haft min Fuji X100 så länge att det är dags att skriva ner några tankar om kameran. Jag ska säga direkt att detta inte är ett test av prestanda eller teknsika specifikationer, utan mina erfarenheter från verkliga livet.

Jag ska medge att min Fuji X100 var ett rent impulsköp. Jag var på besök i New York och hittade en begagnad X100 för ett rimligt pris på B&H Photo. Den var inte mycket mindre än min Leica M9, men när den slank ner i en kavajficka blev jag kär. Jag bara måste ha den som komplement till mina större kameror!

Jag måste säga att alla mina förväntningar när det gäller handhavande och bildkvalitet infriades med råge. Genomsiktssökaren är i Leica-klass, även om jag aldrig lyckats bli vän med den elektroniksa (EVF) sökaren. Bildkvaliten är rent ut sagt dålig och jag förstår inte poängen med den, Varför använda en dålig elektronisk sökare när det finns en superb genomsiktssökare?

Bilderna blir riktigt, riktigt bra. Helt i klass eller bättre än de jag fick med min gamla Nikon D300s, som jag använder under mina år som korre i USA. Objektivet som sitter i kameran är superskarpt. Jag har läst en del kritkt att gluggen inte är så skarp på full öppning, men jag har aldrig haft några problem. En av de saker som verkligen lockade mig med Fiju X100 var en fast optik med 2.0 i ljusstyrka. Att kameran saknar zoom är kanske begränsande, men jag är van med Leican som bara har fasta brännvidder så för mig är det inget jätteproblem. För andra är det säkert en dealbreaker.

Jag har använt X100an i jobbet några gånger. Bland annat hade jag med den som enda kamera på telekommässan i Barcelona tidigare i år. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare. Så länge man fotar för dagstidning är det pappret och inte kameran som sätter gränserna. Även mindre bilder för magasinspapper klarar den utan problem, men den ser säkert sina begränsningar om man ska fota helsidesbilder för Di Weekend.

Två saker stöd mig med X100. Det ena är de onödigt komplicerade menyerna. Till skillnad från min vän Jalle anser jag att man ska kunna använda en manick utan att läsa manualen. Med Fujin måste man definitvt läsa på och ändå händer det då och då att jag hamnar i menyval jag inte begriper.

Det andra är att den är långsam. Hopplöst långsam för street, så där väljer jag mycket hellre min M9. Och den tar 4-5 sekunder att starta upp från viloläget. Inte bra om en bra bild dyker upp från ingenstans.

Skulle jag då rekommendera Fuji X100? Absolut. För många är det den enda kamera du behöver, för andra är den det perfekta komplementet till en spegelreflex. Och den är mer än en kamera för avancerade amatörer. Den har en given plats i proffsets kameraväska.

Och inte minst, retrolooken är riktigt cool och den känns mycket mer välbyggd än storebror Fuji X-Pro1.

Cafe vid Gullmarsplan

Gångtunnel i Stockholm

Kista galleria

New Yorks tunnelbana

 Simone och en kaffekopp

 New Yorks financial district

New Yorks Times Square

Zeiss mot Leica

Jag har ett objektiv till min Leica som jag är lite extra förälskad i, och det är faktisk inte en Leica utan ett Made in Japan-objektiv, nämligen Zeiss fenomenala C Sonnar 50mm 1.5. Jo, det stämmer att objektivet har en del problem med focus shift och att den inte är i närheten lika skarp som Summilux 50an. Men den kostar en tredjedel och skapar i mitt tycke ibland bättre bilder. Den har en helt unik känsla, helt enkelt.
Jag kommer att återkomma med en längre artikel om Zeissen, men först en jämförelse som jag tog i morse när jag fikade med Jalle.

Jag återkommer med svaret på vilken som är vilken.
Här är en annan bild tagen med min Zeiss: