115 dagar med D800E Del 2

 155 dagar med D800E

Del 2

Här kommer min första reflexion för eller emot Leica M9. Kameran som ni vet hur mycket jag älskar.

Hur står den sig mot kameravärldens mest älskade och hatade kamera då? Leica M9, outsidern. Det som är konstigt med Leica M9 är att alla som inte har en eller haft en vet verkligen hur dålig den är. Det har de alla läst eller förstått. Det är en särdeles dålig kamera med bara de grundläggande funktionerna. Och till ett överpris som heter duga.  Den har inte ens autofokus.

Men bland de som äger den så är det den totala motsatsen.

Det är i särklass världens bästa kamera. Den har allt som behövs för att fotografera.

Jag skulle vilja jämföra dem med bilar. Jag vet att det låter lite tråkigt men Leican är som en gammal Porsche 911 från -83. Sportbil, vass, törstig och svår att köra.

Nikon D800E är som en ny BMW Coupé. Den är oftast snabbare, bekvämare, enkel att köra och dra en tredjedel. Alla kan köra den. Porscheföraren svär när det svänger och han råkar trycka på gasen MEN när rätt förare och rätt kurva och rätt gaspådrag sker. Då sker det mirakel som rister genom hela kroppen. Det märker aldrig BMW föraren. Lite så är det med kamerorna. Bilderna blir oklanderliga med Nikon kameran. Megaskarpa, stora och perfekta. Men det är med Leica de magiska bilderna kommer. Visserligen allt för sällan men när de kommer hoppar hjärtan lite.

Så vilken kamera är bäst? Fråga Porscheföraren eller BMWföraren, det är vad du vill ha och vad du vill betala. Leican är dyr, framför allt optiken och det är lätt att göra fel med skärpa vid stora öppningar. Och det finns inga processorer som tänker ut kvadruppelsinusalternativ exponeringar eller vad det kan heta. Men man får mekanik och ”körkänsla” som är svårslaget. Och ett utseende som får alla kameraintresserade att le.

Jag kör Nikon idag men så snart jag kan så kör jag Leica på fritiden. Jag har tjuvhållit lite på optik inför det köpet.

115 dagar senare med D800E

115 dagar senare med D800E

För att inte skrämma bort er och för att dela upp textmassan så har jag delat upp mina åsikter om min nya kamera.

Del 1.

 

Nu har jag haft min Nikon D800E i 115 dagar och funderar på om Nikon har levererat en frälsare eller inte.

Svaret är tveklöst JA. I alla fall om man ser i det eviga prestigekriget mellan Canon och Nikon.  Denna eviga holmgång mellan spegelreflexkamerornas stora drakar. Men det känns bra att Nikon har kommit i kapp lite. I ärlighetens namn så har Nikon känts nr2 ganska ofta numer.

Vad är det som är så bra med den då?

Den känns både snabbare, bättre, säkrare autofokus än vad Eos5II någonsin har levererat. Nu har jag läst, inte ägt den än, att den nya Eos5an, nr3, skall vara betydligt bättre. Men omfångsmässigt, färgmässigt och en rad andra saker mätt är den oslagbar just nu.

Den slår EOS 5 II i allt.  Men, den är inte perfekt. Långt ifrån. Jag har visserligen en liten faiblesse för instruktionsböcker, men en tegelsten på 446 sidor är tjock.  Jag har också jobbat som fotograf mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Jag har haft det mesta i Canon, Nikon, Hasselblad och även en Leica M9a. Men det är första gången som jag stirrade på kameran, packade ned den och reste iväg utan instruktionsboken. Den var för tjock.

Hur svårt kan det vara? Trodde jag. När min dotter kom och sprang emot mig i perfekt ljus och jag ville plåta på stora bländare var jag körd. Jag fick verkligen inte igång AF-C. Den tog bilder men gick det för fort så hann den inte med. Jag låg på hotellrum i ett antal stater och kikade i menysystemet men hittade inget. Slutar- eller skärpeförval? Jag valde skärpeförval men den flyttade ändå inte autofokusen. Jag googlade men inga kommentarer på nätet. Den var väl för ny. 

Otroligt irriterad några veckor senare hittade jag svaret i tegelstenen. Vredet som man väljer AF-S eller AF-C går även att trycka in och med en dubbelhandsfattning och en vridning på främre ratten. Voíla. Inte riktigt den mest pedagogiska lösning jag sett.

Jag har några fler sådana exempel, tyvärr. Men som jag inte orkar trakassera er med.

Fortsättning följer i Del 2. Men mot LeicaM9 då?

Giganternas kamp - Nikon D800 mot Leica M9

Efter en dryg vecka med Nikons nya superkamera D800 måste jag konstatera att jag är imponerad men inte förälskad. Kanske är det för att jag är bortskämd med min Leica M9, men D800 känns inte helt rätt.

Skönheten och odjuret!

Låt mig börja med att förklara varför jag tycker att Nikon skapat en fantastisk ny kamera med sin D800. 36 miljoner pixlar. Bara det är en anledning att vara imponerad. Nu är pixlar inte allt, inte ens i närheten av det viktigaste när man väljer kamera. Det är imponerande att se exempel på hur fotografer förstorat en bråkdel av bilderna från en D800 och den är fortfarande superskarp. Men hur ofta gör man det i verkliga livet?

Jag har gjort perfekta 40x50 förstoringar från min gamla Leica M8, och den hade 10 megapixlar. Men 36 skapar en hel del frihet att beskära och fortfarande få superbt resultat. Det kunde jag aldrig med min M8.

Betydligt viktigare än megapixlarna var för mig ljuskänsligheten. Leica M8 var usel på allt över 400 asa, M9 är en klar förbättring men den är inte i närheten av D800 som faktisk fungerar bra över 6400 asa och helt ok även över 12800. DET är riktigt användbart.

Det finns gott om argument för att välja en D800 i stället för en M9. Bilderna är fantastiska och de nya Nikkor-objektiven är, om inte Leica-klass, så bra nära. Och vill man komma riktigt nära Leica finns alltid Carl Zeiss (även om de inte är autofocus, men det gör inte så mycket tack vare den superba mattskivan.)

För att inte tala om automatiken. D800 är en modern kamera, med modern autofokus och modern ljusmätning. M9 har sina rötter i M3 från mitten av 50-talet och Leica brydde sig aldrig om att bygga in en ljusmätare i M9 som är dramatiskt bättre än en kamera från mitten av 80-talet.

Här kommer lite pixel-räknande:

Nikon D800, Nikkor 85mm 1.4

Leica M9, Summarit 90mm

Det sägs att när en fotograf lyckas med en modern spegelreflex är det 80 procent tack vare kameran, men när han eller hon lyckas med en Leica är till 80 procent tack vare fotografen. Det stämmer nog inte att en D800 per automatik tar bra bilder. Bra bilder tar bra fotografer. Men man misslyckas sällan. Det finns miljoner saker som kan bli fel med en M9. Skärpan, exponeringen eller vitbalansen. Inget blir bra utan handpåläggning.

När det blir bra med Leica blir det magiskt bra. Nikon tenderar att vara åt det kalla hållet. Leica, i vart fall med Summarit-objektiven, är mer åt det varma hållet. Det handlar om smak, men jag gillar Leicans sätt att teckna.

Men för mig handlar det framför allt om hur man fotograferar. Jag har vant mig med en M9, så jag vill ha en så liten kamera som möjligt, en som inte kommer mellan mig och det jag fotograferar. (Eftersom jag inte lever av mina bilder kan jag unna mig lyxen att använda en kamera trots att det blir fel då och då. Ett proffs prioriterar sannolikt annorlunda.)

Det är svårt att förklara, men det är en enorm skillnad mellan en mätsökarkamera och en spegelreflex. Med spegelreflexen är jag alltid medveten om att jag tittar genom kameran. Med M9an ser jag vad jag ser utan kameran. En inte oviktig fördel med en M9 är att den är diskret. En D800 syns, med en 85mm 1,4 tar den rejält med plats, den blir uppmärksamman.

Jag kommer ihåg när jag fotograderade ett Tea Party i USA. Alla andra fotografer hade stora kameror med ännu större objektiv. När folk såg dem poserade de. Jag kunde gå rätt in i folkmassan med min M9 och en Elmarit 28 utan att någon brydde sig. För dem var jag en amatör med en kompaktkamera.

Jag lekte en tid med tanken att byta min Leica-utrustning mot en D800 och ett par objektiv. Den idén har jag gett upp. Till sist handlar det om känsla. När jag fick en M9 i handen var det kärlek från första början. D800 har jag aldrig älskat. Det är som skillnaden mellan att gifta sig för kärlek eller ett resonemangsäktenskap. D800 är bättre än M9 i de flesta avseenden, utom känslan.

Fast jag måste medge att 85an dreglar jag fortfarande över. Kanske köper jag en sån till in D90.

Vår Golden retriever, Bentley. Nikon D90, Nikkor 85mm 1.4 på full bländare.

Mer jämförelse mellan D800 och M9 kommer här:

Leica M9, Summarit 90mm.

Nikon D800, 85mm. Återigen är Nikon lite kallare än Leican.

Här kommer avdelningen onödigheter. Förutom en Summarit 35mm 2.5 har jag också en äldre Simmrcron 2.0. Den är inte lika skarp, men har underbar bokeh.

Nikon D800.

Summicron 35mm.