Fuji x100 i verkliga livet

Jag har nu haft min Fuji X100 så länge att det är dags att skriva ner några tankar om kameran. Jag ska säga direkt att detta inte är ett test av prestanda eller teknsika specifikationer, utan mina erfarenheter från verkliga livet.

Jag ska medge att min Fuji X100 var ett rent impulsköp. Jag var på besök i New York och hittade en begagnad X100 för ett rimligt pris på B&H Photo. Den var inte mycket mindre än min Leica M9, men när den slank ner i en kavajficka blev jag kär. Jag bara måste ha den som komplement till mina större kameror!

Jag måste säga att alla mina förväntningar när det gäller handhavande och bildkvalitet infriades med råge. Genomsiktssökaren är i Leica-klass, även om jag aldrig lyckats bli vän med den elektroniksa (EVF) sökaren. Bildkvaliten är rent ut sagt dålig och jag förstår inte poängen med den, Varför använda en dålig elektronisk sökare när det finns en superb genomsiktssökare?

Bilderna blir riktigt, riktigt bra. Helt i klass eller bättre än de jag fick med min gamla Nikon D300s, som jag använder under mina år som korre i USA. Objektivet som sitter i kameran är superskarpt. Jag har läst en del kritkt att gluggen inte är så skarp på full öppning, men jag har aldrig haft några problem. En av de saker som verkligen lockade mig med Fiju X100 var en fast optik med 2.0 i ljusstyrka. Att kameran saknar zoom är kanske begränsande, men jag är van med Leican som bara har fasta brännvidder så för mig är det inget jätteproblem. För andra är det säkert en dealbreaker.

Jag har använt X100an i jobbet några gånger. Bland annat hade jag med den som enda kamera på telekommässan i Barcelona tidigare i år. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare. Så länge man fotar för dagstidning är det pappret och inte kameran som sätter gränserna. Även mindre bilder för magasinspapper klarar den utan problem, men den ser säkert sina begränsningar om man ska fota helsidesbilder för Di Weekend.

Två saker stöd mig med X100. Det ena är de onödigt komplicerade menyerna. Till skillnad från min vän Jalle anser jag att man ska kunna använda en manick utan att läsa manualen. Med Fujin måste man definitvt läsa på och ändå händer det då och då att jag hamnar i menyval jag inte begriper.

Det andra är att den är långsam. Hopplöst långsam för street, så där väljer jag mycket hellre min M9. Och den tar 4-5 sekunder att starta upp från viloläget. Inte bra om en bra bild dyker upp från ingenstans.

Skulle jag då rekommendera Fuji X100? Absolut. För många är det den enda kamera du behöver, för andra är den det perfekta komplementet till en spegelreflex. Och den är mer än en kamera för avancerade amatörer. Den har en given plats i proffsets kameraväska.

Och inte minst, retrolooken är riktigt cool och den känns mycket mer välbyggd än storebror Fuji X-Pro1.

Cafe vid Gullmarsplan

Gångtunnel i Stockholm

Kista galleria

New Yorks tunnelbana

 Simone och en kaffekopp

 New Yorks financial district

New Yorks Times Square

Det här är ingen Leica

Jag hade chansen att klämma på Fujis nya Leica M9-utmanare X-Pro1 häromdagen tack vare den vänliga personalen på  Scandinavian Photo. Det blev inte precis ett riktigt test, dels eftersom de inte hade fått in några objektiv ännu, dels eftersom kameran i fråga inte var ett demoex, så jag var tvungen att vara extremt föriktig.

Men en sak kunde jag i alla fall notera redan innan strömmen var på och gluggarna monterade. Fuji X-Pro1 är ingen Leica. Sökaren kändes inte lika ljus och stor som min M9. Och kameran ingav inte samma känsla av kör-över-mig-med-en-lastbil-jag-kommer-att-fungera-ändå som varit Leicas kännetecken sedan M3 lanserades på 50-talet.

Missförstå mig nu inte. Jag är fortfarande övertygad om att X-Pro1 är en fantastisk kamera. Jag har själv den lilla Fuji X-100 och är supernöjd. Allt talar för att storebror är ännu bättre. De få tester jag läst på nätet där man faktiskt haft chansen att ta riktiga bilder under mer än en halvtimme tyder på att Fuji levererat något utöver det vanliga.

Men det var något som inte stämde när jag plockade upp den lilla kameran. Det var en känsla som inte riktigt ville infinna sig, den där känslan av att jag vill äga den. Nu! Efter en del funderande kom jag på vad det var. Fuji har byggt en modern Minolta CLE, om någon kommer ihåg den. Det var en mätsökarkamera som lanserades 1981 som ett resultat av samarbetet mellan tyska leica och japanska Minolta. Grunden var billighets-Leican CL försedd med diverse automatik och lite mer plast. Det var faktiskt en ritkigt bra kamera. Jag ägde en sådan själv en gång i tiden, men det var ingen leica.

En sak som bekymrar mig mer än känslan är hur användbara mina Leica-objektiv kommer att vara på Fujin. Om jag lyckats förstå manualen rätt (annars, rätta mig gärna) måste man använda Live View för att fokusera. Det är som en spegelreflex fast sämre. Och hela idén med en M9-utmanare är att den ska vara en riktig mätsökarkamera. Om jag ska använda mina Leica-gluggar vill jag ha ett par indikatorer i sökaren som säger om bilden är skarp eller inte. Jag vill inte behöva stirra i en elekrtronisk sökare som är underlägsen både en spegelreflex och en mätsökare.

Jag längtar verkligen efter att få testa en Fuji med objektiv och se hur den står sig mot min M9 i verkliga livet. Jag kanske har helt fel. Kanske kommer jag att byta efter ett tag. Men just nu avvaktar jag med att sälja Leican.