Gissa kameran

Här kommer en liten gissningslek, Leica M9 mot Nikon D800. Båda bilderna tagna på bländare 2.5. Befintligt ljus och autimatisk vitbalans i båda fallen.

Jag återkommer med facit!

Nu orkar jag inte längre..

Jag hade faktiskt en plan, jag ville vara lite vetenskaplig. Inte så vetenskaplig så att det blev pixel-bla-bla nivå utan mer fotografera ett antal platser med alla bländare, kika på allt i 100% procent och sen komma med några påståenden om att den var bra eller medioker på vissa saker. Men det går inte. Jag orkar inte längre. Jag måste bara få säga efter några dagar fotograferande med Nikon D800E och Zeissoptik och några Guldringsgluggar från Nikon säga. Jag har faktiskt inte sett bättre bilder. Leica har i mina ögon varit en juvel som är svår att slå på fingrarna. När Leica sitter eller visar sin bästa sida så häpnar man. Men jag har nog tappat hakan fler gånger med min Nikon på en vecka än vad jag gjorde med Leican på 2 år.

Titta här..

 Nikon D800E med Nikon 35 1.4, pang på, manuellt med bländare 2.0. Inget skärpt eller fixat. Och så här ser allt ut som jag plåtar. Superskarpt med AF. Jag läste att man skall testa med spegeluppfällning osv men det behövs inte. Och vem plåtar sina barn så..


Jalle

Och nu ska Ikea konkurrera med Leica...

En blogg skrev att Ikea lanserar en mätsökarkamera. Det är inte riktigt sant, men de har faktiskt visat en egen liten digitalkamera gjord i papp (!) och med genomsiktssökare. Internminnet klarar 40 bilder.
Kameran  delades ut till journalister i samband med en möbelmässa i Italien, men tydligen finns planer på att också sälja den på varuhusen.

Kameran drivs av två AA-batterier (självfallet Ikeas egna) och har två knappar, en utlösare och ett litet hål där man sticker in ett gem eller annat vasst föremål för att rensa minnet.

Ikea lanserade nyligen också en egen tv, som är ett slags modern variant av 50-talets tv-möbel. Den attraherar inte alls på mig. Men det gör pappkameran. Jag kan inte hjälpa att jag vill ha en!

Nikon D800E är här...

När jag såg att det var Nikon som ringde så hoppade jag till och hoppades. Nu hade jag faktiskt sagt nej till både D4:an och D800:an. Jag hade gnällt och ylat som många av er fått utstå att jag skulle behöva åka på en roadtrip genom 6 stater i USA utan kamera. Men som sagt, det ringde. Och det var från Nikon.
Nu har jag haft den i nån dag och jag måste nog säga att jag fast alla lovord är överrumplad. Otrolig skärpa och kvalité på bilderna. Men stora filer. Med ett 32GB kort i så får jag 399 bilder. Och det är inte lättare i datorn. Men ojoj, som sagt. Jag ber att få återkomma efter vägen. Både i USA och i tid men lite kommentarer. Men kika på de här 2 bilderna. Många när de testar kameror ställer upp dem på 50 kilos stativ och kör med spegeluppfällningar, manuell fokus och runt 5.6 i bländare. Men i ärlighetens namn så plåtar man ju faktiskt i så ofta under de premisserna.
Jag plåtade med med Bländarförval och bl 2.8 med en vidvinkel. Nikons 35:a. Jpeg. direkt ur kameran. Inget finslipande i Capture och Photoshop, utan direkt ur kameran en bild och sen ett utsnitt på 100%

 

Det där är utan det berömda AA filtret. Skarp direkt!! Och inte bara skarpt utan tokskarpt. 

 Nästa bildsvit kommer att vara lite mer av exotiskt slag. Jag skall strax kliva på ett plan till Houston. So, see you all soon..

Jalle

Street med 90mm

Det är en etablerad sanning att den som fotar street för den första ska ha en manuell mätsökarkamera, för det andra uteslutande använda 35 och 50 millimeters objektiv. Allt annat vore att trampa på den store legenden Henri Cartier-Bressons minne!

Den största fördelen med en mätsökarkamera för mig är att den är liten. Skillnaden i hur omgivningen reagerar är uppenbar när jag först använder en stor spegelreflex sedan en liten M9. På något märkligt sätt känns det också som jag kommer närmare dem jag fotograferar om jag har en liten mätsökare. Om det är inbillat eller inte vet jag faktiskt inte.

Som det ska göras. Fuji X100 och (motsvarande) 35mm objektiv.

Däremot ger jag inte mycket för tesen att street alltid ska skjutas med vidvinkel eller normal. Jag älskar att sätta en 90a på kameran och ge mig ut på gatorna i en storstad. Flera av mina bästa bilder från New York är tagna med en M9 och Summarit 90mm.

Anledningen är dels att jag kommer närmare människorna innan de hinner upptäcka mig. Det handlar inte om att smyga. I så fall är all street att ta bilder i smyg. Hela iden är ju att fota människor i deras dagliga liv utan att de poserar. Men risken at bli upptäckt innan jag tar bilden är mycket mindre om jag kan stå en bit ifrån. Det är värt mycket.

Den andra fördelen med ett längre objektiv är att bilden fokuserar på objektet. Med en vidvinkel får jag alltid med en bakgrund, som ganska ofta är helt ovidkommande. Det jag vill fota är människor och vad de gör, inte nödvändigtvis allt som händer runt omkring. 90an är en perfekt brännvidd för att fokusera på det viktiga.

Nackdelen är naturligtvis att man är körd om objektet kommer för nära. Men en 35a kan jag alltid kasta upp kameran och ta en bild från höften om det behövs. Om något dyker upp framför ögonen på mig när en 90a sitter på kameran finns det inget jag kan göra. Å andra sidan är fasta brännvidder alltid att välja bort. Om jag har en vidvinkel blir det ingen bra bild på det som händer tvärs över gatan. Om jag har en spegelreflex med zoom är den kanske för ljussvag för att fånga kvällens sista bild.

För mig är det en spännande utmaning att bara ha med ett enda objetiv. Det är begränsande men kräver att man skärper sig lite extra. När det blir bra blir det riktigt bra.

Testa.

Central Park, New York.

 Central Park, New York.

 Times Square, New York.

 San Franciso.

  San Franciso.

 San Franciso.

Fuji x100 i verkliga livet

Jag har nu haft min Fuji X100 så länge att det är dags att skriva ner några tankar om kameran. Jag ska säga direkt att detta inte är ett test av prestanda eller teknsika specifikationer, utan mina erfarenheter från verkliga livet.

Jag ska medge att min Fuji X100 var ett rent impulsköp. Jag var på besök i New York och hittade en begagnad X100 för ett rimligt pris på B&H Photo. Den var inte mycket mindre än min Leica M9, men när den slank ner i en kavajficka blev jag kär. Jag bara måste ha den som komplement till mina större kameror!

Jag måste säga att alla mina förväntningar när det gäller handhavande och bildkvalitet infriades med råge. Genomsiktssökaren är i Leica-klass, även om jag aldrig lyckats bli vän med den elektroniksa (EVF) sökaren. Bildkvaliten är rent ut sagt dålig och jag förstår inte poängen med den, Varför använda en dålig elektronisk sökare när det finns en superb genomsiktssökare?

Bilderna blir riktigt, riktigt bra. Helt i klass eller bättre än de jag fick med min gamla Nikon D300s, som jag använder under mina år som korre i USA. Objektivet som sitter i kameran är superskarpt. Jag har läst en del kritkt att gluggen inte är så skarp på full öppning, men jag har aldrig haft några problem. En av de saker som verkligen lockade mig med Fiju X100 var en fast optik med 2.0 i ljusstyrka. Att kameran saknar zoom är kanske begränsande, men jag är van med Leican som bara har fasta brännvidder så för mig är det inget jätteproblem. För andra är det säkert en dealbreaker.

Jag har använt X100an i jobbet några gånger. Bland annat hade jag med den som enda kamera på telekommässan i Barcelona tidigare i år. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare. Så länge man fotar för dagstidning är det pappret och inte kameran som sätter gränserna. Även mindre bilder för magasinspapper klarar den utan problem, men den ser säkert sina begränsningar om man ska fota helsidesbilder för Di Weekend.

Två saker stöd mig med X100. Det ena är de onödigt komplicerade menyerna. Till skillnad från min vän Jalle anser jag att man ska kunna använda en manick utan att läsa manualen. Med Fujin måste man definitvt läsa på och ändå händer det då och då att jag hamnar i menyval jag inte begriper.

Det andra är att den är långsam. Hopplöst långsam för street, så där väljer jag mycket hellre min M9. Och den tar 4-5 sekunder att starta upp från viloläget. Inte bra om en bra bild dyker upp från ingenstans.

Skulle jag då rekommendera Fuji X100? Absolut. För många är det den enda kamera du behöver, för andra är den det perfekta komplementet till en spegelreflex. Och den är mer än en kamera för avancerade amatörer. Den har en given plats i proffsets kameraväska.

Och inte minst, retrolooken är riktigt cool och den känns mycket mer välbyggd än storebror Fuji X-Pro1.

Cafe vid Gullmarsplan

Gångtunnel i Stockholm

Kista galleria

New Yorks tunnelbana

 Simone och en kaffekopp

 New Yorks financial district

New Yorks Times Square

Fel väg!

Det som började som ett rykte och gick över i ett skämt, verkar nu bli sanning. Leica kommer att, enligt Leicarumors, släppa en Leica Monochrome Rangefinder. En svartvit sensor? För att få en renare sensor säger sajten. För mig låter det som att vinna eller försvinna. Och jag skulle inte sätta många mynt på option A i det valet.

http://leicarumors.com/2012/03/14/rumor-the-next-leica-m-camera-will-have-a-black-and-white-sensor.aspx/


Jalle

Sluta räkna pixlar

Jag stötte på ett test av mittt favoritobjektiv, min Zeiss Sonnar C 50mm, och den sågades jämsmed fotknölarna. Den är inte skarp har inte bra kontrast och är på det hela taget ett dåligt objektiv, i vart fall inte i närheten att vara värt 10 000 kronor.

Det hela visades mycket vetenskapligt med diverse taballet och TFT-kurvor. Hur kan man argumentera med kurvor? Genom att inte bry sig om dem, skulle jag tro.

Det enda som spelar någon roll är hur ba bilderna ser ut på skärmen eller när man printar ut en kopia. Jag har ägt gluggar som är superskarpa men som inte alls har samma känsla som en Zeiss. Jag har jämfört Leicas ultraskarpa Summicron 35mm ASPH med den betydligt billigare Sumarit 35an. Och hur mycket jag än är imponerad av färgbilder med Summicronen tycker jag att Sumariten är bättre för svartvitt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men på något sätt blir Summicronen för klinisk.

Den superskarpa svartvita bildens okrönte konung är utan tvekan Ansel Adams. Vem känner inte till hans ikoniska bilder från Yosemite Valley i Kalifornien. Skarpare än så blir det inte. De är tagna med objektiv från 40, 50 och 60-talet, långt innan ASPH och datorer kom in i bilden.

Jalle har precis läst Doxomarks hemsida som bedömer kameror efter något slags vetenskaplig former av pixelprestanda. Enligt den är Leica M9 en fullständigt usel kamera. Förmodligen hade personerna bakom sajten ansett att Ansel Adams omöjligt kunde ha tagit bra bilder från Yosemite Valley med så usel teknik.

Dem här är tagen med en Leica M9 med bara 18 megapixlar och med en sunkig Summarit 90mm som inte ens är ASPH...