Sluta räkna pixlar

Jag stötte på ett test av mittt favoritobjektiv, min Zeiss Sonnar C 50mm, och den sågades jämsmed fotknölarna. Den är inte skarp har inte bra kontrast och är på det hela taget ett dåligt objektiv, i vart fall inte i närheten att vara värt 10 000 kronor.

Det hela visades mycket vetenskapligt med diverse taballet och TFT-kurvor. Hur kan man argumentera med kurvor? Genom att inte bry sig om dem, skulle jag tro.

Det enda som spelar någon roll är hur ba bilderna ser ut på skärmen eller när man printar ut en kopia. Jag har ägt gluggar som är superskarpa men som inte alls har samma känsla som en Zeiss. Jag har jämfört Leicas ultraskarpa Summicron 35mm ASPH med den betydligt billigare Sumarit 35an. Och hur mycket jag än är imponerad av färgbilder med Summicronen tycker jag att Sumariten är bättre för svartvitt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men på något sätt blir Summicronen för klinisk.

Den superskarpa svartvita bildens okrönte konung är utan tvekan Ansel Adams. Vem känner inte till hans ikoniska bilder från Yosemite Valley i Kalifornien. Skarpare än så blir det inte. De är tagna med objektiv från 40, 50 och 60-talet, långt innan ASPH och datorer kom in i bilden.

Jalle har precis läst Doxomarks hemsida som bedömer kameror efter något slags vetenskaplig former av pixelprestanda. Enligt den är Leica M9 en fullständigt usel kamera. Förmodligen hade personerna bakom sajten ansett att Ansel Adams omöjligt kunde ha tagit bra bilder från Yosemite Valley med så usel teknik.

Dem här är tagen med en Leica M9 med bara 18 megapixlar och med en sunkig Summarit 90mm som inte ens är ASPH...