115 dagar med D800E Del 2

 155 dagar med D800E

Del 2

Här kommer min första reflexion för eller emot Leica M9. Kameran som ni vet hur mycket jag älskar.

Hur står den sig mot kameravärldens mest älskade och hatade kamera då? Leica M9, outsidern. Det som är konstigt med Leica M9 är att alla som inte har en eller haft en vet verkligen hur dålig den är. Det har de alla läst eller förstått. Det är en särdeles dålig kamera med bara de grundläggande funktionerna. Och till ett överpris som heter duga.  Den har inte ens autofokus.

Men bland de som äger den så är det den totala motsatsen.

Det är i särklass världens bästa kamera. Den har allt som behövs för att fotografera.

Jag skulle vilja jämföra dem med bilar. Jag vet att det låter lite tråkigt men Leican är som en gammal Porsche 911 från -83. Sportbil, vass, törstig och svår att köra.

Nikon D800E är som en ny BMW Coupé. Den är oftast snabbare, bekvämare, enkel att köra och dra en tredjedel. Alla kan köra den. Porscheföraren svär när det svänger och han råkar trycka på gasen MEN när rätt förare och rätt kurva och rätt gaspådrag sker. Då sker det mirakel som rister genom hela kroppen. Det märker aldrig BMW föraren. Lite så är det med kamerorna. Bilderna blir oklanderliga med Nikon kameran. Megaskarpa, stora och perfekta. Men det är med Leica de magiska bilderna kommer. Visserligen allt för sällan men när de kommer hoppar hjärtan lite.

Så vilken kamera är bäst? Fråga Porscheföraren eller BMWföraren, det är vad du vill ha och vad du vill betala. Leican är dyr, framför allt optiken och det är lätt att göra fel med skärpa vid stora öppningar. Och det finns inga processorer som tänker ut kvadruppelsinusalternativ exponeringar eller vad det kan heta. Men man får mekanik och ”körkänsla” som är svårslaget. Och ett utseende som får alla kameraintresserade att le.

Jag kör Nikon idag men så snart jag kan så kör jag Leica på fritiden. Jag har tjuvhållit lite på optik inför det köpet.

Siffernörd eller inte?

Jag sitter och läser på DxOMarks sida om hur de mäter sensorer. Raw sensor Performance, logaritmer och lite sånt. Optiken har alltså ingen inverkan utan bara hur bra själva "plattan" är. Och hur väl den tar hand om informationen. De delar upp den i 4 delar. Porträtt, Landskap, Sport och Total. Kikar man på fullformatskamerorna och tittar på Totaldelen så har Nikon plats 1-6 och Canon kommer på sjunde plats. Det låter inget vidare, men som fotograf vet jag att optik också är viktigt. Leica hamnar på 43:e plats? Ojoj.
Men tillbaks till topplistan. D3x har legat strax under mellanformatskamerorna och skvalpat med 88/100 poäng. Ingen annan FF kamera har varit med och så nära förrän D4 kom upp och förbi med 89, vilket fick mina och många andra att lyfta lite på ögonbrynen. En sport/reportage kamera med kvalitéer som en mellanformatare. När D800 testades fick den 95/100. Jupp, du läser rätt. 95 poäng. P65plus, en kamera som kostar 300.000 sek får stryk av lilla Nikon D800.

Vad betyder det? Jag vet faktiskt inte exakt vad som kommer att hamna på Nikonhyllorna men att det är en ny era, det är jag säker på.

Jag återkommer med hårdtest när den dyker upp i Sverige, och kolla bilden från en fotograf som testat kameran.. Den verkar bra.

Jalle

Zoom eller fast optik?

Det är den eviga frågan som alltid kommer upp. Zoom eller fast optik? Frågor som vad är bäst, men är inte nya zoomen bra, man ser ju den lokale pressfotografen ha en på axeln, är vardagsmat för mig som fotograf.

Man kan säga en sak i alla fall. Våra kära kameratillverkare har fått oss att tro att det är det som behövs för att bli bra fotografer.

Men ingen optik gör dig bra fotograf, inte ens en riktigt bra kamera utan det är du som står bakom som bestämmer om det blir en bra bild.  Jag brukar göra en jämförelse för mina nära och kära när de säger att det är lätt för mig som har en så bra kamera.

När du är på en riktigt bra restaurang, brukar du då gå in och kolla på spisen och säga, det där var väl hur lätt som helst. Du har ju en så bra spis. Eller han som vinner cykeltävlingen Tour De France. Inga problem. Såg du cykeln? Med den, då hade jag också vunnit.

 Min fråga är mer för vem är egentligen dagen kamera zoomar tillverkade? Dessa optiska kompromisser. Dom är dyra, dålig prestanda, tunga och ljussvaga. Jag skulle vilja skriva fula och kompensationsmaterial till osäkra killar, men håller mig till de första punkterna. Jag börjar med att skriva att jag har fotat professionellt med både Canon, Nikon, Hasselblad och Leicas kameror och optik. De har bra optik men också mediokra objektiv i sina utbud. Och generaliserar man så är oftast zoomarna också de som står för den delen. Ja, det finns bra zoomar, men det finns alltid mycket bättre fast optik.

Jag kommer dock inte beröra amatörzoomar då de inte ens är med i diskussionen idag.  Canon 70-200 2.8 IS, ca 20.000 sek kostar en sån rackare. Vad får man för de pengarna förutom en optik som nästan väger som en tegelsten. 1.5 kilo. Som lite utfyllnad så kan jag berätta att genomsnittsvikt på en tegelsten är 2.3 kilo. Jo, man får en ganska bra optik. Om man köper en 85 1.8 så får man först och främst nästan ett steg bättre ljus, bättre närgräns, skarpare optik och den väger bara 400 gram. För ett pris runt 3500 sek. Med andra ord, allt bättre till ett mindre pris. Stoppa i en 200 2.8 som är en av Canons bästa mellantele och du hamnar på en prislapp på ca 7000 sek. Så för 10.500 så får du alltså samma lägen som en 70-200 zoom, jaja ingen plåtar med en zoom på 165mm, men du får ett ljusstarkare 85 läge.

De fotografer som verkligen behöver ännu vassare objektiv, som renodlade modefotografer, då är det i Canons sortiment i alla fall 85 1.2 II och 200 2.0L IS som gäller. Ingen väljer en zoom som är ute efter yttersta kvaliteten om man inte fotograferar för den lokala morgontidningen och är pressfotograf eller okunnig amatör. Nej, jag förordar och hoppas att fler väljer fast optik. Och jag tycker man ser det, man ser allt fler som väljer det, fast optik, till och med de finaste som 24 1.4 och 35 1.4, optik som finns i nästan alla kameratillverkares utbud, gluggar som är verkliga optiska underverk. Och gör din drömbild bättre.

Men zoomar är faktiskt inte bara utav ondo. Når jag jobbade på tidning och kutade runt på alla möjliga sorters jobb så var de tre, vidvinkelzoomen, normalzoomen och telezoomen bra att ha. Men då var det aldrig ett krav att bilderna skulle ha högsta möjliga kvalitet utan så hög man kunde få under tidspress. Och när man t ex. plåtar ishockey eller handboll som är så snabba sporter så är det omöjligt att hinna med att byta optik.

Och sen förstår jag när man köper en kamera i paket med optik så ser man aldrig ett paket med fast optik. Jag köpte en gång en Eos 5D mark II med 24-105L som visserligen har ett trevligt omfång men för de bilderna jag ville ta så var det ett blygsamt optiskt alternativ. Men det var lättsålt och jag kunde köpa de objektiv jag ville ha.

Jalle