Befintligt ljus suger.

Jag hatar befintligt ljus. Ok, det är att ta i lite i överkant. Men jag känner mig fattig om det är allt jag får. Alla snackar om skönheten i befintligt ljust. Men det är allt som oftast bara ett trist ljus, som kommer från fel håll, som är för svagt, eller för starkt.


Egentligen är det förstås inget fel på det ljus som liksom finns där av sig självt. Men jag tror att det är den på somliga håll förhärskande uppfattningen att befintligt ljus är “bättre” ljus än konstljus. Kanske har det att göra med att man som fotograf visar att man är en riktig fena på att jobba med det som råkar finnas till hands för stunden. Att man är någon slags fotograferingens McGyver.


Eller så har det att göra med autenciteten, äktheten. Ljus från solen, eller en lampa som stod där innan fotografen kom dit, anses vara mer äkta än ljuset som fotografen bär med sig. Kanske är det så i någon mening. Jag vet inte så noga. Men jag hatar att vara utlämnad till befintligt ljus.

Jag dyrkar mina enkla kamerablixtar (även om jag snart rånar en bank för att hugga ett par Elinchrome Ranger RX och ett gäng med boxar, snootar och skärmar) med billiga Phottix-sändare/-mottagare, mitt smidiga Nano-stav från Manfrotto och ett gammalt hederligt, vitt paraply. Då kan jag bestämma, någotsånär, var ljuset ska komma ifrån, hur hårt det ska vara, vilken temperatur det ska ha. Hur bilden ska se ut.


Och det är bilden jag älskar.

Henrik