Eller? Det här var väl inte samma bilder? Motiven var desamma, men bilderna? Det här är ju i princip kass, tänkte jag. Visst, de är stora, de hänger snyggt och det är en massa människor som går omkring som zombies och nickar gillande mot bilder.
Någon går fram och illustrerar med båda armarna svepande framför bilden hur Anton Corbijn har tänkt på kompositionen. Men det är inget annat pretentiös dynga som bubblar ur munnen. Diagonal hit och diagonal dit och hans bekanta gör stora ögon, nickar och ler. Vilket geni!
Fyllebilder. Av kända människor. I storformat. På Europas mest populära etablissemang för modern fotografi. Det är klart att det får uppmärksamhet. Men nog är det bilder tagna på fyllan. Ingen särskild tanke bakom, nollkoll på tekniken, det sotar igen och fräter ut och det är nästan aldrig skarpt. Inte i närheten.
Nej, skarpa och välexponerade bilder är förvisso ingen garanti för bra fotografi. Det har inte ens något med det att göra. Det noterade jag under den förra utställningen jag såg, en där tekniken i högsta grad stod i främsta rummet. Det var bilder av Nick Brandt. Bilder på djur i Afrika. Snygga bilder, till skillnad från Anton Corbijns, visst. Men tomma. Platta. Döda. Snygg grafik, at best.
Men vari ligger storheten i de där bilderna? Jag börjar misstänka att det inte finns någon. Jag börjar misstänka att det handlar om varumärke.
Nej, min största behållning av helgens besök på Fotografiska var min fyraåriga dotters kommentar till det hela. Hon ville inte vara kvar. Det var inget kul. “Vi har bilder hemma”, sa hon.
PS. Pieter Ten Hoopens utställning Stockholm. Vilken jävla kraft! (http://www.pietertenhoopen.com/)
--
Henrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar