Nikon Df, är det Nikon Den fule?

Jag måste säga att jag åkte lite berg o dalbana känslomässigt när Nikon släppte sin kamera. Det första jag tänkte när jag såg den var att "DEN SKA JAG HA". Och ännu snabbare tickade hjärtat när jag såg den i svart. Om en spegelreflex ska se retro så måste det vara så den ska se ut. Tills jag tittade lite närmare. Och närmare.
Från sidorna och från baksidan så ser den ut som vilken D600 som helst? Vad tänkte de där? Och sensorn? Sensorn från D4 är grymt bra men 16,2 megapixlar när det finns så mycket mer i 800 seriens sensorer. Och varför ingen filmfunktion? Jaja, jag förstår att äldre män inte vill ha det.  Men betyder det att ingen annan vill ha det? Och om nu man ska ha D4 sensorn och skryter om det, varför inte AF systemet från den kameran också?

1000 frågor känns det som, och då har jag inte ens nämt prislappen. Men det gör jag nu. Den är precis 10.000 för dyr.
Och objektivet känns löjligt. Jag sågar det mesta, men en sak har de lyckats med.

Det är en en grymt snygg kamera FRAMIFRÅN. Och i svart får jag verkligen ha begär. Men bara över utseendet och bara för hur den ser ut framifrån.

Ännu en onödig kamera jag bara vill ha

Nikon har lanserat ännu en av dessa helt onödiga retro-kameror. På papperet är Nikon Df en sämre kamera än den lika dyra D800 och till och med sämre än lillebror D610. Den har inget av D4s stabila uppbyggnad. Annars skulle man kunna tänka sig att retro-kameran Df är en modern F2AS, en elektronisk tank byggd för att motstå krig och jordbävningar.

Det Df har är ett riktigt coolt utseende i en tid när kameror är lika individuella som bilar och manuella kontroller.

Självfallet vill jag ha en!

Två saker lockar mig med denna ”underpresterare”. Det är de manuella kontrollerna och ISO-förmågan. Jag har en Leica M9 och en Fuji X100, som båda kan användas som kameror gjorde förr i tiden. Jag har också en Nikon D600 och en D90. Även om jag använder mina Nikon mer än Leican så gillar jag det manuella sättet att arbeta. Kanske är jag bara gammal och trög, men för mig är det mest naturligt. Det är ett lite annat sätt att förhålla sig till fotografi som gör att jag kommer närmare bilden. Någon skrev lite föraktfullt att Df är en kamera för fotografer som bryr sig mer om processen att ta bilden än om slutresultatet. Som om det skulle gå att skilja åt. HUR jag tar bilden påverkar i allra högsta grad resultatet.

Och så har vi det där med pixlar och ISO. Df har samma sensor som sitter i toppmodellen D4 på 16 megapixlar. Om alternativet är en D800 med 36 mgapixlar för samma pengar, varför då välja en med 16? Tja, helt ärligt, hade jag fått bestämma hade det suttit den eller en 24 megapixel-sensor i Df. Men nu är det inte så. Och det finns en fördel med detta. D4 kan liksom Df pressas till otroliga 200 000 iso när D800 klarar 25000. Den här kan fotografera var som helst utan blixt. Det tilltalar mig faktiskt mer än de sista pixlarna.

Jag vill ha en!

Nikons nya retrokamera Df.

Ps

Just megapixlar är den mest förvirrande av alla fotodebatter. De fotografer jag lyssnar mest till har alla olika åsikter om vad som gäller. Min bloggarkompis Jalle köpte en D800E för att klämma ut det allra sista ut kameran. Min kollega Joey på Dagens Industri ville byta tillbaka från D800 till D4 eftersom den förra hade för hög upplösning.

Själv älskar jag upplösningen med min D600, men får också fantastiska resultat med mn Leica M9 på 18 megapixel och min Fuji som bara har 12.

Slutatsen är nog att för mina behov räcker 16 rätt långt.

Fishermans Wharf i San Franciscio. Leica M9 med 

18 megapixlar. Det räcker en bit.

Vad är segast, jag eller Sonys autofokus?

Jag lovade att återkomma en gång i tiden, angående jag tyckte om Sony RX1. Jag lånade en och tyckte den var bra men det var inget superduper särskilt med den. Det såg fantastiskt ut men jag hakade upp mig på priset och lade med det i värderingen. Så klart. För 30.000 svenska kronor vill jag bli imponerad. Men jag lämnande tillbaka den och fick 2 månader senare ett samtal om jag ville köpa den. Bra pris så jag klev på. En grym backupkamera finns det alltid plats för. Jag hade visserligen en X100 men det kändes som det var kul att få byta. Sagt och gjort. Jag sålde min Fuji, som jag var nöjd med, och köpte Sonyn. Jag föll pladask. Den var fantastisk när ljuset började falla. Jag fick en otrolig 3D känsla i mina bilder som jag aldrig får med Nikon utan som jag fick med min Leica M9. Helt plötsligt fick jag tillbaka den där känslan som bara en Leicaägare känner igen. Kameran var inget instrument utan något annat. Något med själ. Jag hade preciiiis tackat mig själv för att jag hade köpt den när Sony RX1r släpptes och tidningar, bloggare och SteveHuff skrev att den nya var en D800E killer och slog mellanformatare på fingrarna. Vulgärmaterialisten slog till igen, jag orkade inte stå emot utan sålde RX1:an och införskaffade under vansinniga följder en RX1r, jag berättar mer lite senare om mitt inköp. Jag är böjd att hålla med. Det kan vara den kamera som gjort mest intryck på mig någonsin. Bildmässigt. Leica M9 ÄR fortfarande en en kamera som levererar fantastiska bilder. Men den kräver sin handhavare. Sony bara lämnar bättre och bättre bilder hela tiden. Och är otroligt liten.

Men det finns såklart lite att gnälla på. Sony är monsterbäst på vissa saker. Kombinationen med sensorn, deras egna, och Zeissoptiken är oklanderligt men tyvärr så är mjukvaran hafsigt gjord. Autofokusen så seg så det finns kontinenter som rör sig snabbare än skärpan. Och det värsta. Köper man kameran för 27.000 kronor åker man ÄNDÅ på att köpa laddare, mer batterier och sökare. Läs 5.000 kronor till. Man får en USB sladd att ladda med som tar en halv dag på sig och batteriet klarar typ 150 bilder om man inte är i Sverige och det är lite kallare. Då får man typ hälften.

Men som sagt, superbra optiskt och här är en bild med närgränsen 20 cm och största bländaren. Datumet ligger några millimeter under och förstoringsglaset över så det kom direkt i oskärpa. 

Det kommer mera, snart. Och den här gången lovar jag det. :)

Om att ta hand om kunderna - och att inte

Jag noterar att Nikon lanserat en uppföljare till D600. Uppenbarligen kommer D610 som ett direkt svar på problemen med damm och olja på sensorn. Rätt många D600 har problem med att slutaren släpper ifrån sig damm eller små partiklar.
Det här gäller inte alla exemplar. Min D600 är varken mer eller mindre dammig än alla mina andra digitalkameror. Det vill säga jag får fläckar på bilderna, men det har jag också på min D90 och min Leica M9. Men problemet är riktigt. Annars hade Nikon knappast ersatt D600 efter bara ett år.
Frågan är nu hur man behandlar sina gamla kunder. Har vi fått ett erbjudande att byta till den nya slutaren? Eller har Nikon kanske erbjudit ett generöst inbytespris vid uppgradering?
Nej och nej!
Nikon kan lära en del av Leica, ett betydligt mindre företag med mycket mindre finansiella muskler. När det lanserade sin första digitalkamera, M8, blev det mesta fel. Slutaren fungerade inte som den skulle och bristen på lågpassfilter gav en massa moire-effekter.
Vad gjorde Leica? Jo de erkände, erbjöd uppgradering av M8 till det som skulle bli M8.2 och de GAV två IT-filter värda ett par tusen kronor till alla sina kunder.
Så skapas en lojal bas av användare. Nikon har råd med något liknande.

Dammig!

Retro i fullformat från Nikon

Nikon har en ny retrokamera på gång. Men när Olympus, Fuji mfl laborerar med Micro 4/3 eller APS-C tänker Nikon slå till med en fullformatare. Nikon ger inte många detaljer men tydligen ska vi vänta oss en kamera med bildkvalitet som en D4 eller D600 och design som en Nikon FM eller Nikon F3. Fast med autofokus. Pris, mer som en D800 än en D4 vad jag förstår.
Behövs den? Absolut inte! Vill jag ha en? Definitivt!

Hämtad från Nikons hemlighetsfulla reklam för den kommande retrokameran Nikon DF.

Men så ska det ju inte vara... (del 1)

Det är jobbigt med principer. Speciellt när verkligheten inte alls hänger med. Jag är till exempel helt övertygad om att zoomar inte är lika bra som fasta objektiv. De är inte lika skarpa och att hela tiden ändra brännvidd stör det konstnärliga skapandet.
En annan väl etablerad sanning är att street fotar man med en mätsökarkamera och 35mm eller 50mm. Så är det bara och har alltid varit sedan Henri Cartier Bresson.
Bilderna nedan är alla helt fel. De är zoom (Nikons 16-35mm 4.0 VR). De är spegelreflex (Nikon D600). Och de är trots det helt OK.
Snart säger väl någon  att HCB tog bra bilder för att han var en duktig fotograf, inte för att han hade en Leica...
Merparten av bilderna nedan är tagna på 4.0. Rätt skarpa ändå!

Globen tvärbanan. 16mm 

Slussen. 16mm. Konverterat med Silvr Efex Pro. 

 Slussen. 26mm

 35mm

Bullandö. 35mm

Kan du se skillnaden på film och digitalt?

De verkliga entusiasterna anser fortfarande att bara silver och kemi kan ge riktiga bilder. Jag höll på att kastas ut från en grupp på Flickr för att jag, hemska tanke, använt min Nikon D600 för att digitalisera Hasselblad-neg. Eftersom bilderna tog omvägen via en DSLR var de i puriutanernas ögon inte längre riktiga fotografier.
Ungefär som hifi-entusiasterna anser att riktig musik bara kan avnjuas via rörföstärkare och vinyl-skivor.

Frågan är, ser någon skillnaden. Här kommer en utmaning. Följande är en blandning av bilder som jag tagit med film- och digital. Digital är min Leica M9 eller Nikon D600, film är Hasselblad och Nikon FM.

Digitala bilder är bearbetade med Photoshop och Silver Efex Pro.

Ange i en kommentar vilka du tror är digitala och vilka som är analoga.

1. Stockholm street

2. Aron 

3. Hanna 

4. Simone ute 

5. Simone i badrummet 

6. Stubbe 

7. Gamla Stan

8. Simone porträtt 

9. Söder

10. Slussen