Fuji X100S i verkliga livet

Fotografi handlar som bekant om bilder, inte om pixlar och MTF-kurvor, så efter en del kikande på 100 procents beskärningar från Fuji X100S, Leica M9 och Nikon D600 är det nu dags att ta med den nya Fuji X100S i verkliga livet.

Är den nya 16 megapixel sensorn så bra som alla säger? Har Fuji fått ordning på den långsamma autofokusen? Har man löst alla andra små problem.

Kort och gått, är detta en kamera som proffsen kan ha i väskan i stället för sin Canon eller Nikon?

Det enkla svaret är ja. Men inte helt utan reservationer. Självklart har den sina begränsningar med ett fast objektiv (23mm, eller motsvarande en 35a), bländare 2.0 etc. Men det finns andra saker som gör att man ibland hellre har en spegelreflex med sig.

Autofokusen är mycket snabbare och mer precis än föregångaren, men fortfarande kan den inte mäta sig med en DSLR. För en reportagefotograf fungerar den  95 procent av gångerna. Jag hade med mig kameran en eftermiddag på Söder och kom hem med lite för många oskarpa bilder från situationer där jag vet att min D600 inte hade svikit mig. Om du behöver 100 procent, ta med din Nikon eller Canon.

För det mesta hittar X100S fokus snabbt och exakt...

 ...men inte alltid.

Tyvärr har Fuji en del hyss för sig. Jag hör fotograferna hos oss på Dagens Industri klaga över att storebror X-Pro1 plötsligt slutat fungera, min låne-X100S låste sig oförklarligt och kom igång först efter att jag tagit ut batterier. Ingen proffskamera ska behöva bootas om. Förhoppningsvis är detta en enkel bugg som kan fixas med nästa version av mjukvaran.

Ett annat problem jag hade var med batterilivslängden. För att få ut full prestanda måste man stänga av strömsparfunktionerna, och då dräneras batteriet ganska snabbt.

På plussidan finns sensorn, som är lika bra som den som sitter i X-Pro1. Objektivet är detsamma som i föregångaren, X100, och därmed superskarpt. Bokehn är i mina ögon bättre än Leica Summicron ASPH 35mm.

Bokehn på Fujis 23mm (motsvarande 35mm på FF) är i mina ögon bättre än på Leicas superskarpa men lite kliniska Summicron 35mm 2.0 ASPH.

Kameran presterar bilder som håller för i stort sett alla utom de mest krävande uppdragen. Kanske räcker den inte för en 2 meters förstoring, men för tidningsbruk är det papperet och inte sensorn som är begränsningen.

Redan X100 var oväntat bra för att vara så kompakt, och för att bara ha en APS-C sensor. Den nya sensorns med Fujis eget färgmönster är ännu bättre och ännu skarpare. Bättre än så här blir det inte (just nu) med en liten sensor.

När det gäller höga ISO är detta en högpresterare. En del har jämfört den med Nikon D600 och D800.

Och så är det naturligtvis själva kameran. Utseendet och känslan är kvar från X100. Tack för det. Det här är det närmaste Leica M-känsla man kan komma under 50 000 kronor.

Kan man leva med lite långsammare AF och att kameran är liiite mindre pålitlig räcker Fuji X100S mer än väl för de flesta omständigheter.

American Apparel på Söder i Stockholm.     

 Porträtt i färg...

I tidigare inlägg har jag jämfört med Leica M9. Orättvist, tycker en del fotografer på Flickr. De menar att jag jämför äpplen och päron.

Det verkar som om kritikerna antingen är Fuji-ägare som ogillar att någon kamera kan vara bättre, eller Leica-ägare som oroar sig att deras 55 000 kronor var bortkastade.

I verkligheten gör vi den typen av orättvisa jämförelser hela tiden. Bara i en perfekt värld köper vi en M9 för ”Leica magin”, en Fuji X100S för att alltid bära med oss och ett par fullformats Nikon och Canon baraföratt. De flesta prioriterar och ett inte helt ovanligt val är en Leica M9 eller en Fuji.

För proffset är frågan ska jag ta med en liten lätt kamera eller släpa på hela väskan. Då handlar det om äpplen och päron, men sådan är verkligheten.

Fuji X100s mot Leica M9 (del 1)

Jag har fått låna en Fuji X100s över helgen, och ska testa den mot både min egen Fuji X100 och mot min Leica och Nikon.
De första bilderna blev utanför huset med Fujin och Leican, med en Zeiss Biogon 35mm 2.0. Ingen efterbehandling och det är uppenbart att Fujin med sina färginställningar producerar rikare och starkare färger. Om verkligheten såg ut så är en annan sak..

Kort om de båda kamerorna.
Fuji X100s har en APS-C-sensor på 16 mepagixel och samma 23mm 2.0 som sitter på föregångaren.
Leica M9 har fullformats 18 megapixel sensor.
I teorin ska Leica vinna lätt. Men gör den det?

Mer tankar kommer senare, men här är några bilder.

Fuji X100S

Fuji X100S

 

Fuji X100S

Leica M9

Leica M9

Leica M9

 

Så långt kan man tror att den billigare Fujin (10500 kronor mot Leicans över 50 000 kronor) vinner. Men jag är inte så säker. Här kommer en första antydan. 100 procents förstoringar, först Fuji X100S, sedan Leica M9.

 

 

Steve Huff tittar på Leica M

Det har förekommit ganska mycket debatt på nätet om den nya Leica M verkligen är bättre än föregångaren Leica M9. Det mesta har handlat om att den nya Cmos-sensorn av den typ som sitter i de flesta moderna digitalkameror inte kan vara bättre än den Ccd som sitter i M9.
Och visst har M9 varit en fantastisk kamera. (Jag äger fortfarande en och är inte så lite subjektiv.) Men om man ska tro de första testerna är M ännu bättre. Samma klara färger som M9, men med en kamera som orkar över 400 ASA. 24 i stället för 18 megapixel.
Vad mer kan man önska sig (förurom att slippa en prislapp på nästan 60 000 kronor)?

Bloggaren och Leica-fantasten Steve Huff är en av de första seriösa testarna. Läs hans första tankar om Leica M här.

En lite långsammare dag

En av de stora fördelarna med min Nikon D600 framför min Leica M9 är naturligtvis automatiken. Det är bara att trycka och så blir det en okej bild. I stort sett alltid.
Men en av de stora nackdelarna är också automatiken. Den gör mig slarvig. Att inte behöva bry sig om exponering, fokus, skärpedjup med mera gör att jag inte tänker lika mycket.
Sätt på en zoom och jag tänker inte ens på persopektiven. Zoomar in och ut mot motivet, men glömmer lätt vad som händer i bakgrunden.

Häromdagen var jag på Bullandö Marina med en Leica M9 och en Zeiss 25mm på Nikonen. Zeiss 25an är helt manuell och saknar dessutom elektriska kopplingar till kamerahuset, så exponeringsautomatiken är sisådär i komplicerade ljusförhållanden. I praktiken hade jag alltså två helt manuella kameror med mig (Leicans automatik när ljuset är komplicerat ska vi inte ens tala om. Den suger även i vanliga fall).

Det händer saker när man arbetar helt manuellt. Fasta brännvidder, en 25a på Nikonen och en Zeiss Biogon 35mm 2.0 på Leican. Jag måste tänka. På ljuset och på skärpan. Tekniken gör mig långsammare, men också mer eftertänksam. Jag tar mig tid att mäta ljuset. Jag gär nära för att mäta mot en träbit, mot handen och mot snön.

Det är faktiskt riktigt befriande. Jag skulle nog inte köra den metoden om jag verkligen måste ha med mig en bild hem från ett reportage. Då är jag tacksam för Nikonens automatik. Men nu har jag ingen press på mig. Jag fotar för att det är roligt, för att jag har en timme över. Då gör det inget att bristen på teknik gör mig långsammare.

 

Det kunde ha blivit så bra..

I dag lanserade Nikon sin nya kompaktkamera Coolpix A. En liten kamera som  ryms i en ficka men som har en riktig APS C-sensor. Vad mer kan man önska?
En hel del, skulle jag säga.

Jag har inte hunnit känna på kameran, men när jag kollar på nätet har min initiala entusiasm förbytts i stor tveksamhet. Priset, drygt 10 000 kronor, kan jag leva med. Lite värre är det med objektivet, en 18mm, motsvarande 28a på fullformat, med långsamma 2.8. Jag fotar mycket hellre med min Fuju X100, som har en glugg som motsvarar en 35mm. Och den är 2.0.

Men vad jag verkligen inte förstår är varför Nikon inte gett kameran fler manuella kontroller. Jag saknar Fujins manuella tids och bländarrattar. 10 000 kronor riktar sig till proffs och avamcerade amatörer. Den gruppen brukar uppskatta riktiga kontroller.

Kanske är jag bara gnällig.

Superskarpt impulsköp

Hmm, jag har gjort det igen. Besökt Schönherr i Stockholm och kommit ut med något jag inte alls tänkt köpa.
Jag hade varit på jakt efter en skarp fast vidvinkel till min D600 en tid och insett att Nikons 20 och 24mm 2.8 var för oskarpa och Nikons 24 och 35mm 1.4 var för dyra.
Och precis då hade Schönherr fått in en Zeiss Distagon 25mm 2.8. Gamla versionen som saknar elektronisk koppling. Det gör att den inte klarar program eller bländarautomatik, men jag kunde å andra sidan pruta gluggen till 4000 kronor.

Jag har alltid gillar Zeiss optik. Jag har sedan tidgare två Zeiss-gluggar till min Leica M9. Och jag skulle inte bli besviken på min nya Distagon.

När jag ser resultatet inser jag att 4000 spänn var ett fynd. Jag kan leva utan programautomatik. Speciellt när skärpan och kontrasten är suverän, och kameran har uppenbarligen inga problem att exponera. Inte ens Nikons nyaste G-optik håller samma klass som den här.

En extra bonus är närgränsen på bara 17 cm. Det är extremt kort till och med för en fast vidvinkel och skapar en del kreativa möjligheter.

Det ska tilläggas att Distagonen precis som alla andra Zeiss-gluggar för Nikon och Canon har manuell fokus. Jag är lite tveksam till hur väl det fungerar med tele, men med en vidvinkel som 25mm är det inga problem.

Här är några exempel som jag tog i Sydafrika och Botswana.

I Afrika med budgetzoom

Jag besökte Botswana och Sydafrika förra veckan, mest för att göra intervjuer, men jag hann med ett par natuparker också.
Utrustningen var inte optimal, en D600 med en billig 70-300mm zoom. Inte nog med att 300 är på tok för kort för lejon och zebror som är blyga... det är inte heller världens skarpaste glugg. (Vad ska man vänta sig för under 5000 kronor?).
Men om man skjuter RAW och konverterar med Capture One 7 visade sig det inte vara några problem. Demn oskärpa som jag anade mig till på kamerans monitor var som borta.
Uppenbarligen kommer man ganska långt med Nikons budgetgluggar! Här är några exempel.